Hela jag fylldes av min elevs ångest…
Jag har ju varit med om ett gäng märkliga upplevelser som jag berättat om i bloggen. En annan sådan händelse som jag var med om hände på en julavslutning på min förra skola för ett gäng år sedan.
Jag och min mentorskollega hade “klassrumsmys” med klassen som en sista stund ihop innan de skulle gå på jullov.
Vi spelade julmusik, hade lekar och hade allmänt roligt ihop. Min kollega hade planerat för en lek som hon höll i och jag visste inte alls var det var för typ av lek som hon hade grejat med? Men när hon drog igång så märkte jag att det var ju samma typ av lek som vi hade på vårat bröllop, men att här var det mer rumsrena frågor, ha, ha, ha.
Hon hade fixat en Powerpoint där det stod typ “Vem blåser bäst”? Och så var det tre namn på elever och då skulle de gå fram och tävla i en gren där de kanske skulle blåsa upp en ballong snabbast och knyta den. Eller “Vem mumsar godis snabbast?” och så var det tre nya namn som skulle gå upp och få var sitt godissnöre i munnen och äta det med händerna bakom ryggen och så fick man se vem som snabbast lyckades få i sig det.
Eleverna fick innan deltagarna gått upp gissa vem som skulle kunna gå ut som segrare i varje gren och man visste inte riktigt hur grenen skulle gå till innan de väl kom upp och min kollega gick igenom hur leken skulle gå till.
Det var en härlig stämning i klassrummet med glada elever som hejade på, skrattade och hade en fin stund tillsammans i klassen.
Jag stod vid sidan av och kollade på, log och njöt. Jag skrattade ihop med eleverna och var sååå imponerad över min mentorskollega engagemang och uppfinningshet. Jag hade ALDRIG kommit på att man ens kunde köra en sådan lek med eleverna. Jätteroligt ju!!!
Precis innan jul så brukar man typ gå på knäna efter en intensiv termin och betygsättning som nyss varit och energin för att ens knåpa ihop en sådan här lek existerar typ inte. Jag visste att min kollega även hon var sliten så här innan jul och hon hade “slängt ihop” den här leken typ dagen innan. Men det krävdes jobb för hennes del med att göra det. Dels att skriva ihop de olika grenarna på en Powerpoint men även att inhandla all rekvisita som behövdes till de olika lekarna. Jag var imponerad över hennes ork och engagemang! Där har vi en kollega som jag verkligen saknar att få arbeta tillsammans med!
Sedan hände det som jag inte alls var beredd på. Det var en ny gren där eleverna tävlade mot varandra. De stod med varsitt papper och skulle nog rita något med vänster hand? Och då när jag stod där och skrattade och log så fylldes jag helt plötsligt av en enorm ångest och panik, typ som en panikångestattack. Jag fattade ingenting?!?! Jag kände ett tryck över bröstet och jag fick svårt att andas och jag hinner tänka att men hjälp detta är ju inte min ångest, vems ångest är det jag känner?!?! Jag förstod att jag snappat upp någon elevs ångest och började då skanna av klassrummet för att hitta vems ångestattack jag fått in i mitt energisystem och drogs till en elev som stod på golvet och tävlade. Utan att tänka så gick jag genast fram till eleven och frågade hur hen mådde och då brast det typ för eleven. Hen gav mig sitt papper och tårarna börjar komma ihop med att hen skakade.
Eleven gick och satte sig vid sin plats och jag gick fram till eleven och lugnade, tröstade och försökte avdramatisera leken och sa att det gjorde inget att hen inte var med, det var bara en lek. Jag berömde eleven att hen faktiskt gick upp och genomförde leken så länge fast att det var sååå jobbigt! Jag försökte få eleven att släppa det som den varit med om. Eleven skakade och det var verkligen som efterskalv av en panikångestattack jag fick se. Jag passade på att på mitt sätt att skicka lugnande energi till eleven och det kändes som eleven rätt så snabbt kommer tillbaka till sig själv och till sitt andetag och det gick inte så lång stund innan eleven skrattade ihop med sin bästa vän.
Det hela gick så fort och jag tror inte de andra i klassen riktigt uppfattade vad det var som hände?! Stämningen var fortsatt härlig, lekarna fortsatte och majoriteten av eleverna hade en riktigt bra julavslutningsstund med klassen.
När vi hade sagt hej då till allihop så berättade jag om min upplevelse för min mentorskollega och både hon och jag tyckte att det var en märklig händelse.
Jag upplever att det ofta kan vara så här med mig och energier, det kommer som från en blixt från klar himmel och så händer det bara. Det händer inte på detta sätt varje dag, men det är som att när “universum” vill att jag ska få reda på “information” så kommer det.
Det kanske är folk som kommer in till min blogg för första gången och då kan jag passa på att visa om fler liknande händelser jag varit med om sedan jag började “öppna upp” för den här typen av energier.
Det var ju främst via min utbildning i Reiki Healing som var starten i att ”öppna upp”.
Här var starten på när jag började känna av mina elevers energier, berättade om det i “Såg bilder av en elevs semester för mitt inre”, “Kameleont i klassrummet”, “Häftig upplevelse på jobbet”, ”Ett själsligt möte på natten”, “Min elevs huvudvärk och jag”, ”Riddaren i klassrummet”, ”Glitter i klassrummet”. Men det känns som en röd tråd som fortsätter att hända, berättade även här i mitt inlägg “Ny på jobbet” hur det kan gå till.
Numera är det så att när jag sitter i möten, typ på utvecklingssamtal och samtalar med elev och vårdnadshavare så är det som att “universum” typ börjar mata på med information om eleven och ibland kan det vara svårt att hålla en röd tråd i samtalet då det kan vara så mycket “information” som kommer utifrån och in till mig, ha, ha, ha. Det är verkligen hur skumt som helst!!! Men samtidigt är jag sååå tacksam över den här förmågan, jag hade inte velat vara utan den. Ibland tänker jag att det kanske så medium har det?! Att vid en seans så är det som att andevärlden på andra sidan står som på kö och väntar på att få komma fram med sina budskap… på det sättet upplever jag att det är i mötet kan gå till. Att ”universum” (osäker på vilka energier det är, bara att jag känner att det är en kärleksfull energi) vill hjälpa eleverna och att de blir glada över att eleven har en härligt knasig och ”öppen” lärare som gör att de äntligen kan ”komma igenom” och få deras information att komma fram för att hjälpa eleven för elevens högsta bästa.
Ni anar inte hur många “svårigheter” jag får till mig och hur jag kan hjälpa eleverna vidare i skolan tack vare allt jag får till mig. De här eleverna får jag många gånger “kriga för” på skolan. Ibland känns det som att allting måste gå en viss ordning och i det kan jag bli frustrerad över när jag redan “vet” saker. Förra året och detta läsår har jag fått ta över en årskurs 9:a och då blir jag med stressad över att vi har så kort om tid kvar och att det är mycket som ska göras innan de lämnar grundskolan. Jag kan längta efter att ta emot elever i årskurs 7, det ska bli spännande att se vad jag kan göra för de eleverna när jag har så mycket tid på mig. Det är faktiskt ett roligt detektivarbete att hjälpa eleverna framåt i deras utveckling och att de ska få den hjälp som de behöver för att lyckas på bästa sätt. Jag ÄLSKAR den typen av arbete! Jag tycker att det är hur roligt som helst!
Det känns även viktigt att få berätta mina upplevelser vidare och lära ut hur energier faktiskt kan fungera. Att med rak rygg få stå upp för mig själv och berätta om det jag är med om och hur jag funkar. Det känns även viktigt att berätta om resan som jag haft för att komma hit då alla pusselbitar i mitt liv hänger ihop. Det börjar även bli så pass många olika typer av upplevelser så jag kan inte inte tro på det jag upplever… även om mycket är märkligt.
Kanske även att få andra människor som upplever liknande upplevelser med energier att känna sig mindre knäppa, ha, ha, ha. Ni anar inte hur många som kommer fram och viskar om saker de är med om men som de inte vågar berätta för andra av rädsla för att andra ska tycka de är knäppa. Det är fint att de gör det, men sorgligt att det ska behöva vara något man behöver hålla som en hemlig sak. Jag tror att det är viktigt att fler öppet vågar berätta om vad de är med om så att det skapar ringar på vattnet och får fler att våga.
Vi är många som arbetar med människor i skolan, men även inom vården på olika sätt som är öppna för energiarbete, men alla är nog inte medvetna om det? Jag brukar kalla oss för ”ljusarbetare”. Vi har något kall inom oss att göra det jobb vi gör för att hjälpa andra (det kan vara både djur, människor, men även naturen eller liknande). Tyvärr kan det även plocka från vår energi och om vi inte är rädda om oss så finns det helt klart en risk att vi bränner ut oss eller tvingas sluta med våra uppdrag då vi inte orkar. Även det är en tanke med min blogg, att visa hur man kan komma tillbaka till sin egen energi, kapa energiband, grunda sig, hitta sitt “jag”. Jag har sååå många metoder som jag varje dag på olika sätt arbetar med för att försöka behålla min rätt höga vibration som jag befinner mig i och att jag vill vara en så ren och klar kanal som jag kan vara och det vill jag dela med mig av i min blogg.
Tack fina du för att du tog dig tid att läsa min berättelse!
Idag bjuder jag på den här pampiga låten ”Anthem” med Tommy Körberg, håll till godo!
Kram/ Johanna