Livet måste ha mening-del 1
Vad är det som gör att vissa människor kan utstå svårigheter medan andra ger upp? Vilka är de faktorer som inverkar på en människas förmåga att klara olika kriser?
Här kommer en annan bok som jag ibland återvänder till. Livet måste ha en mening är skriven av Viktor Frankl som var en österrikisk psykiater, professor i psykologi och en överlevare efter att han varit i koncentrationsläger under tre år under andra världskriget. Där förlorade han sin gravida fru, hans bror och sina föräldrar och trots det gav han inte upp.
Jag kan själv tycka att livet kan vara otroligt utmanade och tufft mellan varven, men när jag läser om andra människors liv så som Viktor Frankl så får man lite perspektiv på sitt eget liv. Den här boken är såld i mer än 9 miljoner exemplar och nämns ofta i många andra böcker jag läser och det var så jag hittade in i till den vid första tillfället.
Den första upplagan till boken skrev Frankl 1945 så den har ett gäng år på nacken, men det gör även att det känns extra nära hans traumatiska liv. 1984 kom en ny upplaga med ett nytt kapitel i boken.
Frankl mynnade “Logoterapi” som grundar sig i metoder att se det fina och ljusa i livet även när de mest vidriga saker i livet sker. Att säga ja till livet och känna en optimism inför framtiden även när livet stormar. Hans förhållningssätt till livet inspirerar mig väldigt mycket.
Den första delen i boken så berättar Frank om hans erfarenheter från koncentrationslägret.
Fy tusan vilken berättelse! Men sååå viktig att ta del av och att den berättas vidare så att den tiden i historien aldrig kommer glömmas bort.
Jag har här valt att inte berätta om allt som hände i koncentrationslägret utan istället försöka fånga upp vad han och de gjorde för att stå ut där men även hur man kan ta hjälp av deras förhållningssätt i nutida liv.
Det första överlevnadsmetoden han berättar om i boken är att de använde sig av galghumor. De började skämta om sig själva och med varandra om misären de levde i och kunde hitta en humor i bisarra situationer.
En annan sak som hände var att Frankl började känna en nyfikenhet kring vad som skulle hända oavsett hur grym hans framtid skulle tänkas att bli. Han kunde jämföra nyfikenheten som när han klättrade i berg och föll från klipporna men klarade sig. Hur han sekunderna i fallet kunde känna en nyfikenhet om han skulle överleva, om han skulle bryta ben i kroppen och i sådana fall vilka ben skulle han bryta? Han kunde känna av samma nyfikenhet i Auschwitz där han objektifierade världen och skapade distans till människan.
Han lärde sig mycket om människokroppen under den här perioden. Som att när de var nakna ute i kyla och fukt under en lång tid och blev väldigt frusna så kom det trots det ingen snuva efteråt. Eller att de hade läst att människan inte klarar sig utan sömn si och så många timmar och det var med fel.
De fick inte heller borsta sina tänder och de fick en enorm vitaminbrist men trots det så hade hans tandkött aldrig varit i så bra skick tidigare.
Han fick inte heller varbildning trots såriga händer och otroligt dålig hygien. Vattenledningarna frös så det fanns inget vatten att tvätta sig i. Han gick med samma skjorta under ½ år och det gick inte att se att den varit vit en gång i tiden.
Om man som människa kunde vakna av minsta ljud i rummet bredvid förr kunde man där somna så fort man la ner huvudet trots att man fick sova på sidan för att få plats med alla människor man hade omkring sig.
Frankl insåg att en människa är en varelse som kan vänja sig vid allt.
Vid något tillfälle så hörde han två fångar stå och prata om mat och vilka favoritrecept de hade och så började de dela recept med varandra som de skulle laga när de kom hem igen. De skulle ordna fest och bjuda varandra på mat och så drömde de sig framåt i livet.
Frankl berättade även att han vid något tillfälle fick vara med om att ett gäng fångar samlades för att få kontakt med andevärlden och “koppla upp sig” på de energierna. Även om många tappade tron och att det var andligt nedbrytande att befinna sig på koncentrationslägret så kunde människor med en andlig tro ha lättare att dra sig tillbaka in i sig själva till ett inre rike av andlig frihet och rikedom. De kunde lättare uthärda livet i koncentrationslägret än de fångar som inte hade den andliga tron.
Vid ett tillfälle när de var ute på marsch så säger en fånge “Tänk om våra fruar såg oss nu… Hoppas de har det bättre i sina läger. Får hoppas att de inte har en aning om hur vi har det”.
För Frankl så såg han sin hustrus bild levande framför honom. Han ser henne, samtalar med henne, han hör henne svara, ser att hon ler och ser hennes uppfordrande och uppmuntrande blick. Hennes blick lös starkare än solens strålar. Han tänkte då att kärleken måste vara det yttersta och högsta som människolivet kan nå upp till. Även om man inte har kvar någonting så kan kärleken fylla en människa fullt ut. Frankl väljer att fortsätta fly verkligheten för att vara med hans hustru lite till och detta är en “metod” som han fortsätter att ha under hans tid i koncentrationslägret.
Jag nämnde tidigare att de använde mycket galghumor men humor över lag var något som fångarna använde för att göra tillvaron mer hanterbar. De kunde berätta roliga historier för varandra.
Konst och natur var även viktiga pusselbitar för fångarna för att bibehålla god mental hälsa. Att stanna upp till och uppleva det vackra i det lilla. Vid ett tillfälle var det en fågel som tyst landat vid Frankl där han stod och det var som att tiden stod still i den stunden när han såg på fågeln och den såg på honom. Ibland kunde de höra musik som spelades eller en kamrat som läste någon dikt som han skrivit. Alla delar som fångarna använde för att lyfta sina sinnen till en högre nivå än hur verkligheten såg ut var ju verkligen en levnadskonst.
Vid något tillfälle så blev Frankl och hans vänner förflyttade till ett annat läger och när de kom dit så märkte dem att där fanns ingen skorsten, ingen ugn/krematorium och därmed ingen gaskammare. Fångarna blev uppriktigt glada och skrattade och det var en glädjande överraskning. Deras goda humör gjorde att de skrattade och skämtade med varandra.
Vid något tillfälle så var Frankl svårt sjuk och skonades från att arbeta. Han hamnade i en jordkoja ihop med 70 andra män som även de var sjuka. De låg på hårda britsar tätt, tätt ihop för att hålla värmen. De låg där och väntade på den dagliga soppan och brödransonen och njöt, var belåtna och lyckliga över att de fick slappa och samla ny kraft. Utåt sett så låg de där och såg apatiska ut, men inom Frankl fanns något annat och det är fint att läsa.
Vid något tillfälle träffade Frankl en ung kvinna som var sjuk och skulle dö vilken dag som helst. När han pratade med henne så var hon ändå vid gott mod. Hon var tacksam över att livet hade drabbat henne så hårt. I hennes “gamla liv” så var hon så bortskämd och hennes andliga ambitioner tog hon inte riktigt på allvar. Nu var det som hon hade blivit “upplyst”. Hon sa att trädet där borta är min enda vän i ensamheten. Hon berättade att hon ofta pratade med det trädet. Frankl frågade nyfiket vad trädet svarade och hon sa “Jag är här, jag är här, jag är livet, det eviga livet…”.
Ibland kände Frankl att det var outhärdligt i lägret och på de marscher de genomförde och när hans negativa och tunga tankar skenade iväg så hade han ett knep. Han kunde se sig själv i en stor och varm föreläsningssal med strålkastare riktade mot hans ansikte. Han kunde se publiken som satt framför honom och han höll ett föredrag om koncentrationslägrets psykologi. Det var som att han kunde höja sig över situationen han befann sig i genom att visualisera framtiden och skapa hopp om den. “Den som inte kan tro på sin framtid, är förlorad i lägret. Tillsammans med framtiden förlorar han sin andliga hållpunkt och förfaller både kroppsligt och själsligt”.
En intressant sak som hände var att Frankl hade samtal med en person inne på lägret. Den personen hade haft en dröm som inte kändes som en vanlig dröm. I drömmen hade han frågat när kriget skulle vara slut för hans del och fått till svar “30 mars” och detta var nu i början på mars. Den 29:e mars insjuknade han i hög feber, den 30 mars förlorade han sitt medvetande och den 31 mars var han död. Det är ju ändå lite märkligt.
Frankl menade på att han dog på grund av hans besvikelse över att hans uppenbarelse inte slog in och att hopplösheten och modlösheten gjorde att han släppte taget och orkade inte mer. Att det var besvikelsen han kände samt att hans framtidstro och framtidsvilja förlamades som gjorde att hans motståndskraft mot sjukdomen tog över och att han förlorade kampen mot sjukdomen.
Livet måste ha en mening, när man ifrågasätter om livet har en mening så kan man vända på det och fråga vad livet förväntar av oss under vår stund på jorden. De rätta svaren får vi inte via att grubbla eller tala utan i handling.
Varje människa möter olika öden och livet handlar om hur vi tar oss an det vi möter på livets väg och hur vi utvecklas och lär oss längs med vägen och att man aktivt ska ta sig an livets öde. Om man upplever att något man är med om i livet är ett lidande så ska man se även det som en uppgift att ta sig an och även där hitta en mening med varför lidandet är där och vilka lärdomar man kan få av den erfarenheten.
Även att ha något att vänta av livet är med viktigt eller att livet väntar något av dig som är värt att kämpa på i livet och inte ge upp det. Det kan vara barn eller familjemedlemmar/vänner eller om man har något “livsprojekt” som man arbetar med som man vill fullfölja eller att man har någon passion för något som även det skapar mening med livet.
Frankl berättade att vid något tillfälle så var det en som stal potatis och det blev påkommet, men de visste inte vem som hade gjort det. De hotade med att om de inte angav vem det var så om skulle de få svälta under ett dygn. 2500 personer svalt, aldrig att de skulle ange och offra en person på det sättet. Under det dygnet så var det otroligt tufft. Många låg helt apatiska och vissa av dem ville ge upp. När de låg där i dålig stämning så slocknade även ljuset så då låg i mörker vilket var ett bottenläge för gruppen. Då tog barackchefen och improviserade ett peppande tal till gruppen som gav tröst och hopp. Han avslutade talet “Ännu har vi iallafall skelettet i behåll”. Frank tog vid och sa “Det som inte tar livet av mig gör mig starkare” och sedan började han prata om framtiden samt all glädje som funnits i livets förgångna. Han uppmanade alla att inte ge upp utan att bevara modet. Han försökte ge var och en av dem som lyssnade en mening med deras liv och även inför deras framtid.
När Frankl var klar så tändes lamporna och han kunde se sina kamrater med tårar i ögonen som gick fram till honom för att tacka.
Psykologin som Frankl arbetade efter i Koncentrationslägret kallade han för Logoterapi som har ett större fokus på framtiden än vad psykoanalys har där man mer lägger fokus på allt som hänt. Logos är ett grekiskt ord som betyder “mening” samt “ande”.
Om man tänker att alla vi människor har ett syfte och en uppgift på jorden och om man lägger sig ner apatisk och ger upp så ger man även upp vårt mission i livet. Om man inte vet vilken uppgift man har i livet så behöver man connecta inåt och bli mer medveten om den. Att finna en mening med livet är något som människan strävar efter.
Fortsättning på blogginlägget kommer nästnästa vecka, hoppas du vill haka på då med.
Idag bjuder jag på den här vackra låten med Celtic Woman – Amazing Grace.
Ta hand om dig!
Kram/ Johanna