Cirkeln är sluten –Tack och adjö bloggen!
Efter att ha bloggat i snart fem år så har jag nu kommit fram till slutet av bloggen och befinner mig nu tidsmässigt där bloggen startade.
Den där dagen som jag satt i min fåtölj och hade tappat rösten, när jag pratade så kom det INGET ljud vilket innebar att jag som aldrig är sjuk kunde inte åka och jobba. Jag som typ aldrig är hemma från jobbet… om det inte varit att jag behövt vabba när barnen var små behövde nu vara hemma för att kurera mig själv. Jag mådde egentligen rätt så bra, det vara bara att rösten var heeelt borta.
För mig står rösten för mitt halschakra och halschakrat står för kommunikation. Jag hade sååå mycket inom mig som ville komma ut men hade fram tills den här dagen inte vågat ta steget.
Inom mig hade det sedan två år tillbaka bubblat upp MASSVIS med blogginlägg och rubriker på olika blogginlägg. Jag började vid något tillfälle skriva ner dem i ett kollegieblock för att få det lugnare i mitt huvud, men insåg att jag behövde ett Word dokument för detta ändamål, ha, ha, ha. Tänk, med det här blogginlägget så har det totalt blivit 467 blogginlägg, helt galet ändå när man tänker efter!
Jag tyckte dock att det var läskigt att börja blogga, att öppna hjärtat och berätta om ALLT jag varit med om. Jag hade mycket rädslor kring vad andra skulle tycka och tänka, samt om mina barn eller man skulle fara illa av om jag bloggade. Jag hade många tankar om att det är bättre om jag är tyst och inte ta den platsen och fortsätta bara köra min grej för mig själv så som jag gjort i många år. Jag hade även tankar om att JAG inte kan skriva, jag hade aldrig skrivit tidigare på detta sätt och tänkte vad alla språkpoliser där ute kommer störa ihjäl sig på alla mina grammatiska fel, ha, ha, ha.
Jag hade tränat mig i att connecta inåt och få guidning av “universum/mitt högsta jag/mina guider” eller vad man nu vill kalla det så när jag satt där i fåtöljen så tog jag ett gäng djupa andetag och blundande och så frågade jag vad jag skulle göra med min tid nu när jag var ensam hemma och inte hade någon röst?! Svaret kom supersnabbt och jag hörde orden “Du ska starta din blogg”. Jag fick typ lite panik men det kändes som det var ett av mina “kall i livet” och det var glasklart att detta var något jag skulle göra.
Jag accepterade läget och kikade runt hur man gör när man skapar en blogg och hittade ett ställe och vipps så anmälde jag mig där. Jag funderade lite vad min blogg skulle heta men landade i att oavsett vad som händer i mitt liv och vilka vägar mitt liv tar så kommer jag alltid vara mitt namn så då fick det bli www.johannahultsborn.se.
Rubrikerna för bloggen hade jag ju redan i mitt Word dokument som var sida efter sida efter sida långt. Så då var det bara för mig att börja fylla i det som skulle stå under varje rubrik.
Det var heeelt galet, det bara bubblade ur mig, jag hade sååå mycket som behövde få komma ut. Jag var som en skakad champagneflaska som man öppnar och det bara sprutar ut champagne, ha, ha, ha.
Jag kunde vakna mitt i natten och gå upp för att skriva av mig för att sedan gå och lägga mig igen och sova. Jag hade sååå mycket energi kopplat till min blogg och tyckte det var så himla roligt att få skriva och berätta. Den här energin till skrivandet höll i sig väldigt länge och jag körde på. Tack och lov så lugnade det ner sig när trycket inom mig släppte i takt med att jag fick ut det ur mitt system.
Jag hade dålig koll däremot hur länge jag skulle blogga?! Ett mål jag har haft var i alla fall att komma till starten där bloggen började och att cirkeln skulle bli sluten med bloggen. Sedan har ju livet fortsatt och det har hänt massvis med grejer under de här åren som jag bloggat. En del av grejerna har jag valt att flika in och berätta om i bloggen och därmed gått ifrån min “tidsordning”.
Det är en bra grej med att connecta inåt och lyssna på den vägledning jag får är att jag alltid har tänkt att jag kommer veta när jag är i mål och det är dit jag har kommit nu.
Jag berättade i förra blogginlägget att jag har funderat kring vad jag ska göra när jag inte bloggar längre då det kommer bli ett stort tomrum när bloggen är borta. Jag har ett soulgoal att inspirera andra människor samt lära ut saker jag lärt mig längs min livsresa och bloggen har fyllt det livsmålet under de här åren.
Att arbeta som lärare i hem- och konsumentkunskap samt att vara mentor för en klass gör att jag till viss del får utlopp av det. Men jag har så mycket mer att lära ut som inte riktigt platsar i skolans värld.
Och så har det ju hänt igen! Den här gången så har mitt inre inte fyllts av massvis med bloggrubriker utan av små filmklipp där jag tar action och visar hur jag arbetar med mig själv både till kropp, sinne och själ. Det är som att jag ser många delar av bloggen i små filmsekvenser och jag har märkt att jag tycker det är huuur roligt som helst att skapa dessa små filmer.
På samma sätt som att jag kände att jag inte kan skriva när jag började blogga så känner jag ju att jag inte kan skapa film, ha, ha, ha. Men tänker att jag vill köra på ändå och lära mig längs vägen.
Ni som har följt mig blogg över tid kommer nog känna igen mina små filmklipp och energin i den då den speglar bloggen.
Ni som inte har sett mina små filmklipp så kommer det ett gäng här så får du se vad jag snackar om, ha, ha, ha. Sååå roligt!!!
Jag måste även rikta ett stooort TACK till alla ni fina människor som följt min blogg under alla dessa år, men även till er som snubblat in och läst delar av den! Jag är sååå otroligt tacksam för att ni tagit er tiden och tagit del av mina ord! TACK, TACK, TACK till er!!!
Jag hoppas att bloggen skapat ringar på vattnet i stort som smått!
Jag är lite osäker på vad som kommer hända med bloggen? Det kan bli så att den kommer raderas, om det inte är så att jag hittar något ställe som jag kan flytta bloggen till som är gratis? Vi ska kika på det jag och min man.
Jag vet däremot att för min egen del så ska jag spara ner bloggen och skapa en bok av den som jag ska ge till mina barn och kanske framtida barnbarn så om de vill någon gång i livet lära känna mig lite bättre och att mina ord lever vidare till kommande generationer.
Det känns väldigt fin måste jag säga! Att om/när jag dör och lämnar den här Johannakroppen så lever min berättelse och mina ord vidare för de som vill ta del av dem.
Jag är otroligt tacksam över att jag tog de här åren av mitt liv och berättade min livsresa samt att jag fått uppleva den kraften det finns i att skriva av sig och föra dagbok.
Den metoden kommer jag fortsätta med men det kommer inte bli i formatet av en blogg.
Sedan så vet man ju aldrig vad framtiden har att erbjuda och vad mitt inre vill att jag ska pyssla med?! Jag fortsätter att följa mitt hjärtas röst och så får vi se var det leder mig?!
Hoppas vi ses via mina sociala medier på Instagram eller Facebook!
Sista blogglåten som jag delar blir den här fantastiska låten med Ainbusk Singers och Josefin Nilsson ”Älska mej”.
All kärlek till er!
Bamsekramar / Johanna Hultsborn