Andlighet / Husdjur / Mediala upplevelser / Min historia

“Anders- Vi har höns i vårat päronträd??!!!”

Våra grannar hade höns och en av mina bästa vänner hade höns och jag tyckte att det verkade jättemysigt men orkade inte riktigt ta tag i det. Våra grannar fick ta hand om några extra höns då en släkting till dem som hade höns inne i stan hade fått klagomål på hönsen från grannarna. De hade skyllt på att det var hönsens fel att de hade fått råttor i området. För grannsämja så hade hon kollat med våra grannar om de kunde ta hand om hennes höns en period tills det “lugnat ner sig” med grannarna då hon ville visa att råttorna kommer vara kvar när hönsen är borta. Våra grannar hade redan egna höns som bodde i deras ladugård och de nya hönsen hade ett hönshus på hjul som stadsfolket hade med sig. Alla hönsen gick fritt under dagarna på gårdsplanen och eftersom det var de gamla hönsens revir så förflyttade de nya hönsen sig in till vår trädgård. Jag tyckte det var superskoj! Det var mysigt och rogivande att titta ut och se hönsen strosa runt och greja med saker i våran trädgård. På kvällarna gick de tillbaka till deras hönshus på hjul inne hos grannarna för att morgonen efter komma tillbaka till oss.  

En morgon när jag vaknade och gick ner för trappan och kollar ut genom fönstret så ser det sååå konstigt ut i vårat päronträd… det var svarta saker som var i trädet… och då ser jag! Det är ju hönsen! Jag ropade “Anders! Vi har höns i vårat päronträd?!”. Ha, ha, ha hönsen hade tydligen flyttat in till oss! De sket i att gå tillbaka och till deras hem den natten utan stannade kvar i våran trädgård och deras nya hem.  

Vi hörde av oss till grannarna och sa att eftersom hönsen verkar trivas så bra hos oss och att de hänger hos oss hela dagarna så kanske vi kan låna hönsen till deras släktingar vill ha tillbaka dem. Så hönshuset på hjul rullades över till våran tomt och så gick det till när vi skaffade höns. Hönsen flyttade in till oss, ha, ha, ha.  

Jag blev en riktig hönslady. Jag visste att hönsen var på låns och bestämde mig rätt snabbt att jag ville fortsätta att ha höns även efteråt när vi lämnat tillbaka dem. Vi (läs Anders) byggde iordning en vedbod som vi hade bakom gäststugan till hönshus och byggde en hönsgård utanför den. Jag köpte en äggkläckningsmaskin och så började vi även föda upp kycklingar. Jag började liksom “samla” på hönsraser som la olika färger på äggen och tyckte det var helfestligt. Vi köpte avelsägg ock kläckte fram nya kycklingar.

Det var en period vi med jämna mellanrum hade en kaninbur på den gamla vedspisen i köket med värmelampa ovanför och små kycklingar i. Jag som alltid älskat djur tyckte att det var hur mysigt som helst med kycklingar och höns.  

Mindre trevligt var det när majoriteten av kycklingarna sedan började gala och det visade sig att vi mest fick tuppar… Man kan bara ha en tupp om man har en liten grupp med höns… Ett tag hade vi rätt många hönor och då funkade det med två tuppar… Men vi var tvungna att lära oss att slakta våra tuppar. Fy fan, säger jag bara. Jag hade sådan ångest varje gång det var dags för tuppslakt. Det kändes ju meningslöst att bara ha ihjäl tupparna och inte använda köttet så det kändes givet att vi dessutom skulle äta våra tuppar.  

Om du är känslig och äckelmagad kring slakt så behöver du inte läsa mer nu!!! 

Jag brukade hålla i tuppen för att sedan blunda och titta bort när Anders klubbade den i huvudet så den skulle tuppa av för att därefter hugga huvudet av den med en yxa mot stubben som var nedanför. När det var gjort så fick Anders hålla tuppkroppen då de har såååå kraftiga efterryckningar att jag knappt orkar hålla i kroppen då, det kändes som den skulle flaxa iväg… och om man hade råkat tappa taget om den så är det nog precis vad som hade kunnat hända?!  

Anders fixade sedan med resten… han plockade ut inälvor och därefter doppade vi tuppen i riktigt varmt vatten så man på ett lätt sätt skulle kunna rycka bort fjädrarna.  

Vi testade att hängmöra våra tuppar samt inte göra det… vi märkte inte så stor skillnad. I ärlighetens namn så blev inte våra tuppar så goda. Kanske för att det inte var någon “köttras” vi hade så de var rätt gamla när de var fullvuxna och kanske därav köttet blev segt?  

Sedan tyckte jag att det kändes olustigt att sitta där med tuppgrytan när man visste namnet på tupparna som man åt… Det här var helt klart det sämsta med att ha höns om du frågar mig… ihop med allt hönsbajs som blir när man inte har hjärta att ha höns instängda i en hönsgård när man ser hur glada de är när de får gå fritt.  

Det var dock något speciellt när man gick ut i hönshuset och plockade sina egna ägg… det kändes som min gamla själ gjort det här måååånga gånger förut… fast i ett annat liv. Jag kände mig sååå hemma med att göra det redan från första gången. Det kändes som jag hittade tillbaka till mig själv på ett sätt.  

Vi hade höns i typ fem år innan vi hade besök av rovfåglar, räven och eventuellt ett lodjur? Vi blev av med alla höns utan en som vi gav bort till några i byn. Där satte vi punkt för att ha höns, men vi får se i framtiden kanske det blir att vi skaffar fler men just nu njuter vi av att slippa hönsbajs, slakta tuppar, slippa mocka ut hönshus, köpa hönsmat eller skaffa hönsvakt när vi åker iväg och njuter istället av att köpa ekologiska ägg i affären.