HSP/ Highly Sensitive Person/ Högkänslig / Min historia / PMS/PMDS

Knäpp av att gå hemma 

Det är så konstigt, under mina sista ÅTTA MÅNADER av min föräldraledighet så kändes det som jag höll på att bli knäpp av att gå hemma. Jag var så tacksam över mina älskade barn, de var det bästa som hade hänt mig, Anders älskade jag så otroligt mycket, han var så fantastisk och det fanns ingen annan jag hellre skulle vilja dela mitt liv med. Jag tyckte att hemmet var det bästa hem jag kunde tänka mig… Men trots allt detta så kände jag mig så otroligt kvävd av att gå hemma. Det var som om jag knappt fick luft. Jag hade en enorm panikkänsla inombords och mitt hem kändes som ett fängelse. Ingenting kändes roligt och jag hade svårt att få dagarna att gå, det var som om jag levde i ett mörker och det var så lång tid kvar innan jag skulle få börja jobba igen. Jag kunde visualisera att jag ville flytta från min familj ut till en stuga mitt ute i skogen och bara få vara själv. I verkligheten hade jag ju inte gjort det, men hade ett enormt behov av fly fältet då jag ständigt gick med ett tryck över bröstet och lite luft i mina lungor.  

Jag kände mig stressad av att ständigt bli avbruten av mina barn. Om jag stod och lagade mat så kunde man helt plötsligt även få ha ett ledset barn att ta hand om och trösta, eller en blöja att byta, eller någon som man skulle bära på samtidigt som man fixade maten.  

Träningen upplevde jag var typ omöjlig att få till, jag tyckte det var svårt att träna med barn och när Anders kom hem framåt 17.30 på kvällarna så brukade jag försöka ha maten klar så vi kunde äta tillsammans och klockan hann ju bli framåt 19-19.30 innan det var dags för min “träningstid” och då var jag så slutkörd så det fanns inte på kartan att jag skulle ha ork för ett träningspass.  

Att vara föräldraledig så är ju den enda uppgiften att ta hand om sina barn och sitt hem, det är ju liksom det “jobbet” man har. Många människor älskar ju den här tiden och jag tyckte att de första 9-10 månaderna var rätt lyxig och mysig med… men för min del så hade jag mått bäst av att lämna över stafettpinnen av föräldraledighet till Anders efter den tiden. Men Anders pluggade och hur mycket han än ville hjälpa till så visste ju båda han och jag att det inte gick. Man kan ju inte vara föräldraledig när man pluggar… om man nu då inte vill pausa sina studier. Men det ville vi ju inte, så det kändes som vi satt fast i en rävsax och inte kom därifrån. Det var bara att göra det bästa av läget.  

Jag hade funderingar på om jag var deprimerad eller om jag hade drabbats av någon förlossningsdepression?! Jag läste på om de båda och det kändes som om jag var lite smått deprimerad även om det inte stämde in till 100%. Anders och jag pratade om jag skulle söka hjälp för mitt dåliga psykiska mående men jag kände “vad kan de hjälpa mig med?!”. Jag var inte sugen på att knapra lyckopiller, även om det är ett fantastiskt hjälpmedel som hjälper många där ute i landet så kände jag inte att det var något för mig. Jag trodde ju att jag skulle må bättre av att komma hemifrån och få jobba, men det var ju inget som läkarkåren heller skulle kunna hjälpa mig med. Det kändes som det mest var att härda ut.  

Min farmor dog när jag var 2 år gammal och jag har alltid fått höra att hon hade “svaga nerver”. Hon hade stora problem med sitt psykiska mående och dog endast 58 år gammal. Pappa har berättat att hon fick så mycket mediciner så hennes kropp orkade inte mer då de tog sådan skada på hennes organ så hjärtat la av. Ibland har jag lust att ta fram och gräva lite i hennes gamla journaler för min magkänsla säger att hennes omvårdnad inte gick rätt till, samtidigt som det inte kan ändra på det förflutna. Det här var ju under 60/70/80-talet och sjukvården har ju blivit mycket bättre sedan dess. Min farmors mamma där sa man att “mjölken steg henne åt huvudet”, hon hade med problem med psyket och vid förlossningen med min farmors lillasyster så blev hon aldrig sig själv igen… tror hon blev inlagt på psyket? Min farmors pappa stod då där med farmor och farmors lillasyster som var en liten bebis och han fixade inte att ta hand om bebisen själv då han behövde arbeta så de fick adoptera bort det barnet. Usch, sådan sorglig familjehistoria! Jag hade med sådana tankar, tänk om det är nu det är min tur att bli knäpp, “mjölken” kanske hade runnit upp i huvudet på mig med?!… Vi har ju det i generna… 

Jag hade valt att ha båda barnen hemma under min föräldraledighet, många väljer att ha sitt stora barn på 15-timmars förskola. Om jag hade fått göra om den här tiden så hade jag nog valt annorlunda då jag tror att den hjälpen hade skapat mer andrum och ett bättre psykiskt mående. Det var flera anledningar att vi valde bort förskola för Vincent. Dels tog det 15 min i bil på ett håll till förskolan vilket skulle innebära att sitta i bil under en timma per förskoledag. Jag upplevde även att det var stressigt att passa tider och komma iväg med två små barn och den var en frihet att inte ha tider att passa. Det var även folk som la ut inlägg på Facebook som påvisade hur viktigt att det är föräldrarna ska ta hand om sina barn och inte lämna ifrån dem till förskolepersonal. Idag får jag en klump i magen när jag läser den här typen av inlägg, jag tycker inte att det finns något rätt eller fel utan var och en får känna efter vad som är bäst för sin egen familj. Det är så lätt för andra att tycka, men de har ingen aning om vad som försiggår innanför andra familjers väggar och hur andra mår. Den typen av inlägg skapar många gånger dåligt samvete hos de som valt att ha sina barn på förskolan medans de som krigar på hemma kan sträcka på sig med stolthet…fast de kanske mår skit av det? Tänk om det dessutom är någon i sin familj som har så starka åsikter, du hade man kanske inte ens kunnat med att ändå göra ett sådant val, fast att det hade varit något som familjen mått bäst av? Drömmen är ju att alla ska få må bra!

Tack och lov så kom inte mina barn till skada under tiden jag mådde dåligt, dels så var de väldigt små så de har inga minnen av den här tiden. Men jag försökte “bita ihop” inför dem så de märkte inte av så mycket av känslan som jag hade inom mig.  

Jag hade självklart bra dagar med, men det här var en tung period i livet och jag är sjukt imponerad över alla där ute som fixar detta med bravur och som dessutom kanske har fler än två barn eller lever som ensamstående föräldrar. All eloge till er! Vilka supermänniskor ni är!