Min historia

Mitt yrke och vår första stora kris

Frisörlinjen pågick under fyra år innan det var dags att checka ut med Gesällbrev och att bli färdig frisör. Jag tyckte det var rätt så kul att vara frisör men tyckte det var väldigt stressigt.

Arbetstiderna jag hade var 10–18, 12–20 eller 10–20 på vardagar samt så arbetade jag varannan helg, lördagar kl. 10-17 och söndagar kl. 11-17. Om man hade otur så hade man enbart klippningar på en dag. Vi hade 30 minuter på oss på varje klippning, ibland så kunde man se till att man fick 45 minuter på någon damklippning men målet var att vi skulle klara klippningar på 30 minuter. Jag kommer ihåg någon dag när jag kom till jobbet och arbetade mellan klockan 10–20 och hade 18 klippningar på en dag, ofta blev man så sen så man fick plocka tid av lunchen för att hinna ifatt till första tiden efter lunch. När vi hade färgbehandlingar så fick vi mellan 1,5 timme och 2 timmar på oss vilket skapade lite mer andrum även om det med kunde vara väldigt stressigt.  

I den här vevan hade jag och Anders vår första riktigt stora kris. Det var några månader kvar till jag skulle fylla 20 år och jag hade fixat en lägenhet till mig och Anders, vi skulle flytta ihop och jag skulle flytta hemifrån. Dagen innan vi skulle flytta ihop så kläcker han att han inte visste om han ville det och han var osäker på om han ville fortsätta vara tillsammans med mig?!  

Vi flyttade ihop men hade det riktigt dåligt tillsammans, han var kall mot mig och det var en frostig känsla i vårat hem. En dag fick jag nog och kastade ut honom, han flyttade tillbaka till kollektivet som han bodde i innan vår gemensamma lägenhet.  

Jag mådde skit och försökte bygga upp en ny framtid för mig själv, men det kändes som marken under mig rasat. Anders hade funnits vid min sida under flera år och jag visste inte vem jag var utan honom?! 

När vi hade separerat så lyssnade jag jättemycket på Lisa Nilsson. Vi ett tillfälle så ringde jag till Anders och sjöng den här låten för honom… ha, ha, ha…. och jag som knappt kan sjunga…. rätt modigt ändå!

Jag kände att enda sättet att gå vidare och kunna släppa Anders var att börja dejta andra. Jag träffade en kille som jag gillade… men han var inte Anders… Anders började nu själv få lite panik över att jag började gå vidare och att han var på väg att förlora mig på riktigt och började tveka på om han valt rätt väg.  

Vi började dejta igen och väljer så småningom varandra igen.  

Fortsättning följer… 

Lämna ett svar