PMS/PMDS
Jag fick inte ihop det med mitt humör och att jag upplevde att jag var så instabil i mitt mående. Jag hade ju tyckt att det blir värre vid mens och att jag kände mig ”PMS:ig”… men det var så ofta jag upplevde att jag hade dåliga dagar. Även på jobbet började jag gå med känslan att jag inte kändes glad… Jag hade gått och mått så här under 1,5 år men började känna av det efter min graviditet med Vincent och det var för 4 år sedan vid den här tidpunkten. Jag som aldrig hade haft PMS då jag alltid varit lugn inombords fick PMS när mensen var tillbaka efter min graviditet med mitt första barn.
Jag kunde ofta visualisera mig bo själv ute i en stuga mitt i skogen, jag kände mig som ett skadat djur som ville dra mig undan allt och alla. Det är så märkligt att jag kände så här för egentligen var jag ju nöjd med allt i livet… allt var ju bra. Jag och Anders hade det jättebra ihop, hade inte velat byta ut honom mot någon annan i hela världen, mina barn var fantastiska och jag älskade dem mer än något annat, jag älskade att bo på landet och i vårt hus samt mitt jobb… men ändå kände jag mig som ett skadat djur som inte var glad inombords.
Jag kunde hamna i en nedåtspiral i mina tankar och jag kommer ihåg att jag kunde sitta vid frukostbordet och liksom känna hur tankarna blev tyngre och tyngre och likaså känslan i kroppen och då kunde jag be Anders att hjälpa mig att tänka på ett annat sätt. Han kunde då ge tips och vips så började tankarna skapa en bättre känsla i kroppen. Han har verkligen varit en stöttepelare i livet min man! Jag är så tacksam över att ha Anders i mitt liv!
Jag använde appen ”WomanLog” där jag mätte min morgontemperatur för att på så sätt ha koll på ägglossning då det var vår ”preventivmetod” (skrev mer om den 13/2–2022). I appen kunden man även registrera sitt humör för dagen och eftersom jag inte blev klok på hur jag mådde så började jag göra det för att se hur ofta jag mådde dåligt.
Herre Gud! Det var som ett uppvaknande när jag efter en månad fick en överblick över mitt humör! Det visade sig att tre dagar vid ägglossning, sju dagar innan mens och tre till fyra dagar in på mens var dagarna som jag inte mådde bra! Det var ju typ 14 dagar på en månad!!! Jag fick en chock… fanns det ett samband?! Var det PMS jag gått och haft och mått så dåligt av under så lång tid? Jag kände mig sen på bollen… hur kunde jag missat detta?!
Jag började då söka på PMS och snubblade då in på något som hette PMDS! Jag satt där och var i chock… ALLT som stod där beskrev hur jag mått under lång tid! JAG VAR INTE KNÄPP!!! JAG HADE PMDS!!!
På 1177 kunde jag läsa att 3-5 % av alla som har regelbunden mens har PMDS vilket är en svårare variant än PMS då det påverkar humöret då det ger psykiska besvär. Man kan uppleva att man känner sig deprimerad eller att man har mycket ångest.
Symtom på PMS och PMDS
Vid PMS kan du få något eller några av symtomen nedan:
- Du känner dig irriterad och lättretlig.
- Du känner dig orolig och ångestfylld.
- Du får snabba humörsvängningar.
- Du känner dig nedstämd och får mindre lust att hitta på saker.
- Du känner dig trött och får mindre energi.
- Du får svårare att sova.
- Du blir svullen i kroppen och särskilt över magen.
- Du känner av spänningar i brösten eller att de blir ömma.
- Du får huvudvärk.
- Du blir hungrigare än vanligt och sugen på sött.
För att få diagnosen PMDS så ska fem av symtomen ovan stämma in på dig. Ett ska vara bland de fyra översta.
Jag checkade av listan och konstaterade att det är PMDS jag hade samt haft besvär av under flera år. De gråmarkerade är det som stämde in på mig och mitt mående. Det stod att man kan ha sådana besvär vid ägglossning och mens och att vissa har besvär hela den perioden.
Jag fortsatte att mäta mitt humör under några månader och det var samma sak varje månad. 14 dagar varje månad mådde jag skit.
Tänk, jag som hade läst på om depression, förlossningsdepression, bipolär (som tydligen många gånger kan förväxlas med PMDS) och ångest hade aldrig tidigare snubblat in på det här… förrän nu… det var som alla pusselbitar i mitt mående föll på plats. Det var ett riktigt ”halleluja moment”.
Här började min kamp i att ta reda på hur jag skulle göra för att bli av med det! Jag kunde inte gå med på att leva med den här skiten tills jag ska gå in i klimakteriet… det har jag dessutom hört inte är någon höjdare det heller! Nej! Det här livet tänkte jag INTE acceptera att leva med! Det MÅSTE ju finnas sätt att bota det här?!
Fortsättning följer…
