En månad efter Mizzys bortgång
När det kommer till andevärlden så har jag ibland haft funderingar på om jag borde utforska det området mer? Jag tycker att det är spännande, men jag vet faktiskt inte om jag vill lära mig att få mer kontakt med andevärlden?
Till viss del kan jag ju redan känna in andevärlden. Nu efter när vår älskade lilla katt Mizzy gick bort så kopplade jag upp mig på hennes energi någon dag efter att hon fysiskt hade lämnat oss. Det var så häftigt för den Mizzy jag mötte var inte den gamla Mizzy så som hon var i slutet utan hon hade en härlig ungdomlig energi där hon var hur pigg som helst och mådde hur bra som helst. Hon kändes så himla nära. Jag arbetade med pendeln för att försöka få svar på mina frågor jag hade till henne och svaren kom direkt. Jag behövde inte fundera något utan svaren var bara där. Kanske konstigt att kommunicera med en katt, men som jag ser det så kan man göra det med deras energi på liknande sätt som man kan göra med människors energi.
I min kommunikation med Mizzy så fick jag reda på att hon visste hur älskad och saknad hon var, att hon faktiskt hade levt klart sitt liv här på jorden, att hon inte var rädd när vi satt i bilen och åkte till veterinären och att hon var tacksam att inte få lida mer utan att somna in. Hon kände verkligen vår kärlek vid avskedet och hon tyckte det var väldigt fint.
Hon var med oss vid hennes begravning och hon tyckte även den var väldigt fin. Hon kände hur ledsen Ozzy blivit nu när han var ensam kvar och hon försökte finnas runt honom för att hjälpa honom genom sorgen. Jag fick även reda på att Ozzys mage inte fixade “klämmisarna” så de skulle jag kasta men att han tålde mjukmaten och kattgodiset. Jag frågade om mitt team på andra sidan fanns där och tog emot henne med öppna armar och det hade de gjort. Så nu kände hon att hon hade två familjer, en på andra sidan och en på jorden… hur fint är inte det?
Sedan Mizzy lämnade oss så har hon för mig känts mer nära än vad hon någonsin gjort tidigare. Jag har för mitt inre sett henne springa med mig i korridorerna på jobbet, när jag varit ute på promenad eller mina löprundor så har hon sprungit där runtomkring mig som om hon nu har friheten att ta sig var hon vill utan några begränsningar. Jag kan ibland i ögonvrån se henne i hallen eller komma gåendes i stugan. Ibland när jag sitter i vår säng så kan jag för mitt inre se att hon kommer och går över sängen mot mig så som hon alltid har gjort. Att hon mår sååå himla bra nu har hjälpt mig i sorgen över att fysiskt inte ha henne här. Vid något tillfälle hörde jag även henne äta kattmaten. När jag hörde ljudet av en katt som åt så tittade jag snabbt mot matskålen och ingen var där… Ozzy låg och sov på en stol så det var inte han och min känsla var att det faktiskt var Mizzy jag hörde.
Jag frågade barnen om de känt av Mizzy. Mira har inte känt mer än det hon gjorde precis när hon gått bort och Vincent hade känt henne någon gång vara bredvid sig när han satt i sängen, men inte mer än så.
Jag mötte vår gamla hund Jasmine i en dröm och det var typ två veckor efter att Mizzy gått bort. Det var så konstigt när jag vaknade när jag insåg att Jasmine inte funnits med oss fysiskt på runt 20 år och den här natten så var hon så levande för mig. Jag klappade henne och kunde riktigt känna hur hennes päls kändes som. Jag hade ögonkontakt med henne och pysslade om henne i drömmen. Ett väldigt fint möte!
Någon dag senare så kom mitt första möte med Mizzy i drömmarnas värld. I drömmen så var det typ som i vanliga livet att vi hade förlorat Mizzy och begravt henne och vi levde i tomheten efter hennes bortgång. Men så i drömmen så kom hon och gick över gräsmattan och hem till oss och vi blev helt chockade och sa “Mizzy?! Lever du? Men lilla gumman, var har du hållit hus? Vad vi har saknat dig! Vi trodde du var död?!, “Det har känts som en mardröm alltihop! ” I drömmen så mös jag med henne, klappade henne och var sååå glad…. Sedan vaknade jag upp, insåg att det bara var en dröm… och att hon faktiskt är borta på riktigt och för alltid. Då kände jag mig väldigt splittrad… Jag var dels tacksam att jag faktiskt fick lite extra tid med henne i drömmen och att jag även där såg att hon mådde så himla bra. Men jag möttes även av känslan av tomhet, sorg och saknad som sköljde över mig igen när jag låg där i sängen den där morgonen.
Det är ändå så häftigt med drömvärlden, att drömma är helt klart en av mina favoritsysslor… även om det kan vara känslomässigt jobbigt ibland.
Någon dag efter att Mizzy hade dött så drömde jag en mardröm. Jag drömde om att det var skogsbrand som spred sig och att det började brinna i vår gäststuga (där vi bor nu under vår renovering). Vi alla stod utanför och tittade på och hade panik över att det inte var något vi kunde göra och vi hade en rädsla över att elden skulle sprida sig till vårt “riktiga” hus.
I drömmen så var våra grannar där och försökte hjälpa oss att släcka branden. Helt plötsligt så kommer det massa kvinnor från byn klädda i svarta häxkläder och höga svarta häxhattar och de hade med sig sina svarta katter och de kom för att skydda vårt hus. Sedan vaknade jag.
Jag tycker att det är så spännande med den här typen av drömmar. Jag tror att vår själ och vårt undermedvetna kommunicerar med oss när vi sover. Som jag tolkar den här drömmen så är det min maktlöshet när Mizzy blev sjuk och att vi fick ta bort henne. Jag stod utanför och kunde inte göra annat än att se på när allt hände. Att det brann i gäststugan och inte i vårt hus är att det ändå var där vi bodde när Mizzy gick bort. Hus i drömmar brukar symbolisera “sig själv”. Min känsla var att jag hade panik och var jätteledsen samt rädd och de känslorna stämmer med in i mitt “trauma” som jag i verkliga livet gick igenom. Jag tror att alla som fanns runtomkring oss när det brann symboliserar de människor som jag har runt omkring mig i verkliga livet som stöttar mig och hjälper mig när livets motvindar blåser kraftigt. Häxorna från byn och deras svarta katter vet jag inte riktigt vad de symboliserar… men det kändes fint att ha dem där. Kanske att det symboliserar “häxan i mig” och att det finns fler som mig runtomkring mig? Men jag vet inte? Jag får suga på den karamellen lite till och se om jag får en aha-upplevelse, ha, ha, ha.
En grej jag gjorde efter Mizzy hade lämnat oss var att göra rent gäststugan på hennes “sjuka” energi. Jag storstädade, gjorde fint, dammsög och moppade golvet samt så tände jag en salviabunt och renade rummet med rök samtidigt som jag skapade tvärdrag och fick in ny och ren luft i stugan. Jag till och med renade kattlådan samt min aura och Ozzys aura. Jag rensade inte bort Mizzy utan hon är självklart kvar men jag tog bort allt som var det tunga och den energin som inte var frisk. Efteråt så kändes luften i gäststugan sååå skön. Jag frågade barnen när de kom hem från skolan om de märkte någon skillnad i känslan i gäststugan, de garvade, skakade på huvudet men tyckte att det kändes bra.
Vad gäller Ozzy så känns det typ som vi fått en ny katt. Han söker mycket mer närhet och gos nu när Mizzy inte finns här, han har till och med nu börjat sova tätt bredvid mig i sängen, det har typ aldrig hänt under hans 13 år med oss.. Från början så kändes han nedstämd. Han sov på hennes platser på ett sätt som han aldrig tidigare gjort. De hade var sin stol som de brukade ligga på. Om Mizzy hoppade upp på Ozzys stol så motade han bort henne och tvärtom, men när hon försvann så låg han på hennes stol. Han gick även runt och letade efter henne och hade svårt att vara still… typ som när vi människor har sjukt mycket ångest i kroppen och det bara kryper inom oss… då har vi ju med svårt att vara stilla. Ozzy brukade alltid hänga på framsidan av gäststugan och Mizzy gillade vår uteplats på baksidan. Efter att Mizzy dött så slutade han vara på framsidan utan hängde på Mizzys platser på uteplatsen. När han letat efter henne i två dagar så gick han in i vårt stora hus och gick runt och letade där med sedan slog han sig till ro i soffan på övervåningen. När jag försökte vara nära honom så flyttade han sig och min känsla var att han ville vara själv. Han var i huset och sov i soffan heeeela dagen och det var framåt kvällen han kom ut och ner. Kändes som han hade en sorgestund och efter det så slutade han leta. Det kändes som han hade letat överallt på alla ställen han kunde komma på att leta efter Mizzy och nu fanns det inga fler ställen kvar att leta på.
Han hänger mer med oss och är där vi är, innan så var det mest Mizzy som gjorde det och Ozzy har alltid hållit sig i bakgrunden. Hon var den som tog för sig och han gjorde inte det. På ett sätt så känns det fint nu att få så mycket mer tid med Ozzy, han är ju 13 år så han börjar med komma upp i åren och vi vet ju inte hur länge han kommer finnas med oss.
Mizzy har alltid varit den tuffaste av dem. Ozzy är huuur snäll som helst och säger aldrig ifrån mer än att han jämrar sig när något händer som han inte vill. Mizzy kunde fräsa ifrån och klösas om någon gick över hennes gränser, hon var en dam som visste vad hon ville och tog inte skit från någon. Ozzy är ändå den stora katten och Mizzy har alltid varit den lilla minikatten. När grannarnas katter varit här och bråkat så har Mizzy försökt ge sig på dem och markera att de inte är välkomna här medans Ozzy varit den som sprungit och gömt sig. Det är en sak som känns skönt för Mizzy nu när hon inte är här och det är att slippa alla bråk som hon varit utsatt för av grannarnas katter. Eftersom hon varit så liten så har hon nog aldrig vunnit några fighter, men hon har varit en tuff liten katt. Det har varit många gånger man hittat stora vita hårtussar i trädgården som hon blivit av med under hennes bråk med grannarnas katter… typ aldrig att vi sett andra katters hårtussar… det säger väl en del.
Nu när Mizzy inte finns kvar och kan försvara Ozzy så är det hans tur att bli den tuffa. Så nu när grannens katt var här härom dagen när barnen var hemma så hörde de Ozzy skrika jättehögt och då sprang de ut och fick mota bort grannens katt. Igår var grannarnas katt tillbaka (in i vår gäststuga) men nu markerade Ozzy och fick iväg grannkatten på ett sätt som han aldrig tidigare har vågat. Sååå jobbigt med grannkatter som kommer in i vår trädgård… men så svårt att göra något åt det…. Katter går ju fritt och det är svårt att styra var de ska gå för någonstans. Vi har själva försökt att jaga bort dem, spruta vatten på dem och själva markera att de inte är välkomna här. Våra katter har ju aldrig gått utanför vår tomtgräns utan de har ju känns sig hemma i vår trädgård. Men det har varit perioder där de inte vågat sig ut i vår egna trädgård då de varit så rädda för alla ilskna grannkatter, stackars dem! På somrarna när vi haft dörrar öppna så har grannkatterna även kunnat komma in i vårt hem och käka deras mat… så hemmet har inte alltid heller varit en 100% trygg zon för våra katter. Sååå glad för Mizzy att hon slipper den biten nu, samt slipper kräkas upp massa hårbollar, det verkar inte heller helt nice att få göra det med jämna mellanrum genom hela livet.
Det tog ungefär tre veckor innan Ozzy började leka igen så det har varit en sorgsen och skör liten kisse vi fått pyssla om under de här veckorna, man hade så gärna velat läsa hans tankar.
Det är många gånger svårt att vara ledsen när hela jag känner hur bra Mizzy mår nu, men den som har mått sämst av att Mizzy inte finns hos oss mer är jag, Mizzy har inte mått dåligt på något sätt. Men för varje dag som gått så har jag kommit ett steg till att må bättre. Det tog ungefär två veckor för mig att komma tillbaka till mig själv igen. Det är det jag tror är den stora skillnaden om det är en familjemedlem man förlorar… att då lever man nog många gånger kvar i sorgen och i det mörka hålet under en längre tid innan man har kraft att resa sig igen, än när det är ett djur man förlorar.
Jag känner återigen en stor tacksamhet över att vara jag, min tro, mina förnimmelser, mig högkänslighet och att hur knasigt den än låter “att kunna koppla upp sig” på någons energi och få till sig svar på sina frågor har varit en stor hjälp att kunna gå vidare.
Om ni skulle känna det jag känner kring Mizzys energi, jisses, ni skulle också ha svårt att inte gå vidare… även om jag mellan varven börjar gråta när jag tänker på ordet ALDRIG. Att ALDRIG kunna få mysa med henne igen och träffa henne på riktigt. Jag tycker att ALDRIG är ett så stort och jobbigt ord och när jag tänker på det så kan jag få lite panik och tårarna kommer med en gång. Döden är så definitiv och så oändlig och den är på ett sätt svår att förhålla sig till. Tomheten är enorm!!!
Vi har gjort det jättefint vid Mizzys grav och jag går ner dit ibland, men jag känner ju att det bara är Mizzys skal som ligger där… hennes själ har vi ju runtomkring oss. Det är ju själen som egentligen är den vi faktiskt är, skalet är ju bara tomt. Det är så märkligt när jag går dit och försöker vara ledsen och så känner jag hennes härliga energi runtomkring mig… det går liksom inte vara ledsen då. Jag kommer nog aldrig vara en person som hänger mycket vid gravplatser… men det är en fin plats att minnas och att få sörja saknaden och tomheten som kvarstår när någon är fysiskt borta så det kommer nog vara av den anledningen jag kommer gå dit?
Jag tror egentligen att livet på “andra sidan” är hur härligt som helst och inget som jag känner någon rädsla för. Men jag har massvis kvar att utforska och lära här på jorden så jag är inte “klar” på långa vägar på detta jordelivs berg- och dalbana.
Dagen då vi begravde Mizzy så hade vi ju en liten begravningsritual. Vi fick med oss en jättefin lapp från djursjukhuset där det fanns förgätmigejfrön. Vi fattar om det under september månad inte kommer hinna växa upp några blommor innan frosten kommer, men vi kände ändå att vi ville plantera dem som en symbolisk gest. Anders ritade ett hjärta med en pinne över hennes gravplats och han och Mira placerade ut fröna i hjärtat och så täppte vi igen. Sedan har vi vattnat när det behövts. Nu, en månad senare så kan man faktiskt (när man vet att det är ett hjärta) se hjärtformen av det nya som kommit upp ur jorden. Rätt fint ändå.
Tänk att det redan gått drygt en månad sedan hon lämnade oss, tiden har känts så märklig. På ett sätt så har det gått hur fort som helst och jag kan slussas tillbaka till helgen hon blev dålig och allt känns som det var igår. Samtidigt så känns det som en hel evighet sedan jag fick fysiskt träffa henne, klappa henne och titta djupt in i hennes stora blåa ögon. I natt träffade jag henne återigen i min dröm och jag är sååå tacksam över mina nattliga möten med henne, det och mina minnen bevarar jag djupt in i mitt hjärta.
Så roligt att ni som läser vill haka på och ta del av mina lärdomar, funderingar och erfarenheter på min livsresas upp och nedgång. Nu har jag hoppat en del till “nutid” även om jag inte är klar med att berätta om min dåtid. Men vissa grejer känns inte relevanta att spara till framtida blogginlägg så då får det bli så att jag hoppar lite. Men jag tror att ni kommer hänga med ändå.
Idag kommer en låt som är sååå himla fin och som jag tillägnar alla er där ute som lever här på jorden i en form av tomhet, saknad och undran över någon som ni förlorat och som finns på andra sidan. Ibland när jag känner att jag vill gråta ut, då är det den här låten jag lyssnar på. För några dagar sedan var jag ute och sprang en 7,5 km runda och lyssnade på den här låten på repeat (under 44 minuter, ha, ha, ha) det var såååå skönt och utrensande. Älskar verkligen musikens kraft!
Ta hand om er! All kärlek till er!
Kram/ Johanna
