Bröllopsdagen
Dagen hade kommit, våran bröllopsdag! Jag försökte lägga svensexan bakom mig och njuta av den fullspäckade dagen.
Anders hade ju dagen innan haft något ärende inne i Jönköping och det visade sig vara att han köpt ett dyrt guldhalsband med diamanter till mig. Han hade så dåligt samvete över att han blivit så full och att jag var så ledsen över allt som hade med svensexan att göra så han tog fram stora plånboken när han köpte mitt halsband. Det var jättefint!
En av mina bästa kompisar fixade min bröllopsfrisyr på salongen hon jobbade på och tillsammans med min andra bästa vän så hade vi en jättemysig morgon på salongen.
Vi skulle därefter åka och hämta bröllopstårtor för att sedan åka ut till kyrkan och vår festlokal där jag skulle byta om till min brudklänning. Vi var sena och när vi kör bilen och närmar oss festlokalen märker vi att vår bröllopsfotograf är i bilen bakom oss… panik! Och jag var inte ens bröllopsklädd än!
Väl framme vid festlokalen så skyndar vi oss och klär upp mig och Anders klär upp sig. Vi skyndar iväg med fotografen och tar våra bröllopsbilder. Klockan börjar närma sig vigsel och jag känner mig stressad… vill ju inte komma sent till vårat eget bröllop!
Väl tillbaka och utanför kyrkan, redo att gå in, så får vi bråka lite med våran präst… hon säger att vi inte får ta några bilder inne i kyrkan… inte ens våran fotograf får göra det! Vi får bara ta bilder när vigseln är över… Men vi lyckas övertala henne att vi har ju hyrt fotografen för att hon ska kunna ta kort och föreviga vår vigsel… så till slut gick prästen med på det, så länge ingen annan tar några bilder!
Vigseln blir helt magiskt och jag är så tacksam över stunden i kyrkan! Det är något visst med att befinna sig i en kyrka, det är härliga energier och det var så mycket kärlek från våra gäster samt mellan mig och Anders. Det var som att alla tyckte det var så underbart att vi ändå tillslut stod där efter våren och krisen vi haft. Även jag blev tagen av situationen och kunde inte hålla tillbaka mina tårar. Jag var sååå lycklig över att vi ändå fick till det till slut!
Bröllopsfesten var med jätterolig, våra vänner hade fixat med ett jättefint program… ha ha ha, dock lite skämmigt då det var en hel del hemligheter som stod i vårat festprogram som kom fram och ibland kändes det som jag typ ville sjunka genom jorden och förvinna för att det var så pinsamt… men, men… ibland får man bjuda på sig själv… och det gjorde jag verkligen på vårat bröllop!
Det var på den här festen som jag drack rödvin för första gången… och upptäckte att jag tyckte det var riktigt gott… vi hade en fantastisk serveringspersonal som hela tiden såg till att vi hade att dricka… så har ingen aning om hur mycket jag drack… ?! ur glaset som typ aldrig blev tomt. Anders var tokbakis och nästan fortfarande full efter svensexan på våran bröllopsdag så han var typ nykter då han fortfarande mådde dåligt av tanken av alkohol…
När det var dags för bröllopstårta så fick jag panik… den var ju kvar i bilen?! Vi hade ju haft det så stressigt när kom till festlokalen då fotografen var oss hack i häl så vi hade ju bara rusat in… och tårtorna hade vi helt glömt bort. Men någon?! Vet inte än idag vem som tog ut dem från bilen? Men där var de… med sprucken och krackelerad choklad, ha ha ha… de var nog kvar i den varma bilen en bra stund innan någon hittade dem.…?! Men god var tårtan ändå!
Det var som att alla spänningar jag haft inför bröllopet släppte och jag hade det jätteskoj! Framåt småtimmarna var det dags för filmvisning. De som ordnat med möhippa och svensexa hade tydligen satt ihop bildspel från respektive hippa. Det var jätteroligt att se bilderna från min möhippa och jag kände så mycket kärlek från mina systrar och vänner. När den visningen var klar så var det dags för Anders vänner att visa bilder från hans svensexa. Jag fick en klump i magen men kände att det här kommer gå bra! Men när bildspelet visas upp så känner jag hur ögonen fylls av tårar… jag tycker det är fruktansvärt att se på eländet från hans svensexa… jag försöker samla mig… jag kan ju inte sitta där och gråta… på mitt eget bröllop?! Men… det är för nära… jag tycker inte det är skoj… och tårarna svämmar över… alla var så glada och skrattade och hade kul… men jag fick panik… reser mig upp och lämnar filmvisningen och rummet gråtandes.
Efter mig kommer min svärmors gubbe Kent och pratade med mig och tröstade mig. Jag var glad över att han kom efter och jag var glad över att det inte blev någon stor grej av det som hände… gästerna satt kvar och tittade klart på bildspelet och det verkade som de i alla fall hade roligt.
Jag kände att jag inte kunde avsluta mitt bröllop gråtandes så jag samlade mig och efteråt startade festen och vår bröllopsdans.
Vi hade bestämt en tid med en gammal barndomskompis att hon skulle hjälpa oss med att vara chaufför till hotellet där vi skulle tillbringa vår bröllopsnatt. Programmet på festen drog ut på tiden och helt plötsligt fick jag ett sms att hon var framme… redan…vi försökte avrunda men det tog nog en bra stund av väntan innan vi kom ut och lämnade festen.
Idag ser jag tillbaka på min bröllopsfest med stor värme och kärlek, det var en mäktig stund i kyrkan och jag är såååå tacksam över att min, Anders familj samt vänner samlades tillsammans och firade den här dagen med oss. Bröllopsfesten var för övrigt jätterolig och Anders gillade inslaget där de visade upp hans svensexa, han mådde ju inte dåligt av det förutom att han var bakis, ha, ha, ha. Våra vänner hade ju lagt ner jättemycket tid för att få ihop fina bildspel på våra hippor och jag är tacksam över att de la ner det arbetet. Vi var ju två som gifte sig och den här dagen var ju Anders dag lika mycket som min dag. Det hade ju varit väldigt konstigt om de visat min hippa men inte Anders. Jag är sååå tacksam över mitt tacksamhetsarbete jag gjort, det är så fint att se minnen som tidigare gjorde ont med helt andra ögon, tänk alla som fastar i gamla minnen och inte ser dem från ett ljusare perspektiv. Tacksamhet is the shit!
Kommentarer
💗