Boktips / Min historia / Personlig utveckling i skolan / Självkärlek

Fixade en föreläsare 

Jag var så imponerad över hur mycket man kunde utvecklas som person och börja tänka i nya banor efter att ha läst Mia Törnbloms böcker om självkänsla och självförtroende. Även om jag hade en bit kvar så hade hennes metoder verkligen stärkt upp min självkänsla och självförtroende. Jag gav mig varje dag beröm för saker jag gjort bra samt beröm för den jag var som person och detta är något som jag fortfarande gör fast inte lika ofta som då. När man gjort den här typen av övning så märker man att hjärnan börjar anamma det tänket i vardagen utan att man behöver sätta sig ner och “göra övningen”.  

Jag var hemma hos en barndomskompis och vi pratade om personlig utveckling och jag var så upprymd över hur man kan arbeta med personlig utveckling och min vän älskade det lika mycket som jag. Hon berättade att på deras jobb så hade de hyrt in en föreläsare som hette Mikael Södermalm som var sååå himla bra. Han hade skrivit en bok som hette “Det sitter i huvudet” och hon hade boken som jag bläddrade i och kände att han skulle jag vilja se samt läsa hans bok! Vad roligt att få ta del av hans berättelse om hur man kan arbeta med sig själv.  

Hon berättade även att hon gillade Kay Pollak och hade en bok med honom som hette “Att välja glädje: en bok om att få ett bättre liv”. Jag bläddrade i den och kände att det verkligen var något för mig! Det var ju han som gjort filmen “Så som i himlen” och den är ju magiskt bra! Ha, ha, ha vet inte hur många gånger jag sett den?! Och jag som egentligen inte brukar se på filmer mer än en gång… men den är helt klart ett undantag!  

När jag kom hem från min vän så klickade jag hem boken “Att välja glädje”. 

På skolan så brukade en kollega ansöka efter pengar från “skapande skola”. Hen skickade ut ett mail om att det fanns pengar kvar och om vi inte gjorde åt dem innan årets slut så skulle pengarna “brinna inne”. Då fick jag en idé! Tänk om vi kunde lägga pengarna på föreläsaren Mikael Södermalm och att både mina kollegor, elever och jag skulle få möjlighet att ta del av hans klokhet och att vi alla skulle kunna utvecklas lite som människor?!  

Jag skickade i väg ett mail till Mikael där jag frågade om han brukade besöka grundskolor och vad han brukade ta betalt. Jag fick svar att han flera gånger varit på högstadieskolor och föreläst och att han brukar anpassa sitt material så det passar den åldersgruppen. Han sa att han brukar ta 30 000 i betalt… Shit, tänkte jag… det är MYCKET pengar…och jag visste inte hur mycket vi hade från “skapande skola” så jag lovade att återkomma. 

Jag var så ivrig när jag ställde frågan till vår rektor om man skulle kunna använda pengarna för att hyra in en föreläsare och han trodde att det skulle man absolut kunna göra! Jag frågade om vi möjligtvis inte hade runt 30 000 på vårat konto… och det hade vi!  

Ingen annan på skolan hade en bättre idé eller ork att styra upp något och jag själv var helt lyrisk! Ett kriterium för att använda pengarna var att eleverna måste engageras och själva göra någonting, det räcker inte med att bara att sitta och lyssna på en föreläsare.  

Jag skapade då material som eleverna skulle arbeta med i skolan efter föreläsningen. Materialet gick ut på att de skulle ge sig själva beröm i dels saker som stärkte deras självkänsla, dels deras självförtroende. Jag hittade en liten film som de kunde titta på i klassrummet samt försökte knåpa ihop skillnader i hur det kan låta när man berömmer sig för att stärka sitt självförtroende och hur man kan berömma sin självkänsla. Den här övningen har jag fortsatt med i mitt klassrum med mina mentorselever då jag upplever att så många har svårt att ge sig själva beröm och därav ser jag övningen som oerhört viktig! Tänk om man själv fått upp ögonen för det när man själv gick i skolan… tonårsperioden är ju inte direkt känd för att vara en ”smidig” period i livet där många brottas med att hitta sig själva. 

Jag hörde av mig till Mikael och vi bokade in ett datum då han skulle komma till vår skola! Jag fixade att vi kunde vara i en kyrka då det var en perfekt lokal som kunde svälja alla skolans elever.  

När det började närma sig så hörde Mikael av sig och tyckte att vi kunde betala hans hotell med, det var lite som luften gick ur mig… Nej, klart vi inte kan göra det… det måste ju bara ingå i de 30 000 som det skulle kosta att få dit honom. Jag sa att skolan hade ju inte mycket pengar och att detta var ett bidrag som skolan fått och det täckte minsann inte in hotellnätter! 

När föreläsningsdagen kom och vi samlades i kyrkan så hälsade jag Mikael välkommen, han tyckte att det ser lite proffsigare ut om någon presenterar honom och han tyckte att det skulle bli jag. Herre gud vilken panik jag fick, snacka om att min puls gick upp. Vad skulle jag säga?! Han tipsade om att jag kunde läsa från baksidan på hans bok så sagt och gjort så ställde jag mig där på scenen och hälsade honom välkommen samt så hade jag högläsning för hela skolan med en mikrofon framför mig. Ha, ha, ha satan vad jag skakade av adrenalin, jag lyckades på något konstigt sätt hålla boken still och såg nog rätt lugn ut men mina ben skakade som asplöv i hård vind!  

Föreläsningen var suuuperbra!!! Jag var så stolt över att jag lyckats få dit honom till vår skola! Det kändes som ett sådant viktigt arbete!  

Efteråt så arbetade eleverna på skolan med materialet jag skapat och det kändes med viktigt, tänk att kunna ge eleverna ett verktyg som kan stärka dem inifrån… eller i alla fall så ett frö som de kanske senare i livet kan vattna och odla.  

När det gått några månader så fick jag ett mail från vår rektor… Skapande skola hade inte beviljat att vi använde pengarna till en föreläsning utan man måste ”engageras på plats”… det räckte inte enligt dem att arbeta med övningarna i klassrummet. Åååå snacka om att jag kände mig eländig. Helt plötsligt stod vår rätt fattiga kommun men en asdyr nota som de själva blev tvungna att betala… här tog jag fram skämskudden. Efter den här händelsen så har jag inte fixat några dyra föreläsare till vår skola om man säger så…  

Även om jag hade en eländig känsla inombords så känner jag inte att det är mitt fel. Alla trodde ju att vi skulle kunna använda pengarna till detta och alla tyckte att det var en jättebra idé, och det var det ju!  

Tänk om skolorna faktiskt skulle kunna ansöka om pengar som går till personlig utveckling i skolan, kanske det skulle kunna vara ett förebyggande arbete i kampen mot psykisk ohälsa bland våra ungdomar?!