Projektledaren säger upp sig
Vid den här tidpunkten så brottades jag med mina PMDS samt mina handeksem så jag var inte helt mysig att ha att göra med på hemmaplan. Jag var rätt grinig och lättirriterad och störde mig mycket på saker.
Jag läste boken “Familjens projektledare säger upp sig” av Gunilla Bergensten och blev sååå inspirerad! Den handlar om en kvinna som hamnat i rollen att hon arbetade samt tog hand om hem och barn. Hon tvättade, städade, handlade, lagade mat, var den som hade koll på allt… om barnen skulle på kalas så var det hon som fixade presenterna, om barnen skulle ha med sig fika till skolan så packade hon det och samma sak med idrottskläder med mera. Hon kände att hon inte orkade dra detta lass och “sa upp sig” från den tjänsten… en tjänst som hon aldrig sökt och inte ville ha…
Jag kände en enorm igenkänningsfaktor från berättelsen i boken… Men nu var inte mina barn så stora och jag kände att jag ville bryta mitt mönster som jag själv satt mig i innan det hade gått hela barnens uppväxt.
Anders arbetade 100% men arbetade över varje dag och kom hem jättesent. Jag arbetade med 100%, men som lärare har man som en del i tjänsten ”förtroendetid” vilket innebär att man kan göra de timmarna någon annan stans. För att barnen inte skulle få så långa dagar på förskolan/skolan så valde jag att göra dem timmarna hemma. Jag hämtade och lämnade barnen varje dag vilket tog ca 40-45 minuter per dag (de var på två ställen), samt så hade jag 40 min bilväg/ enkel resa till jobbet.
Jag kunde aldrig jobba över och avsluta saker på jobbet då jag alltid hade stress och tider att passa… jag kunde få lämna salen i kaos för att hinna till barnens hämtning.
Eftersom jag alltid var den som kom hem först så var det jag som varje dag lagade mat och Anders som kom hem sent då han jobbade över kom hem till uppdukat bord och färdiglagad mat.
Han var ju helt slut efter så lång tid på jobbet så det blev ju inte många knop när han kom hem, vilket man kan ha en stor förståelse för. Jag som åkte ifrån jobbet tidigare hade med mig jobb hem som jag kunde få göra efter det att barnen lagt sig på kvällen. Jag kände mig helt uppgiven… skulle livet verkligen vara så här?! Det kändes som ett ekorrhjul som inte helt var särskilt lajbans att leva i.
En dag brast det för mig och jag kände att jag behövde avlastning. Jag orkade inte med stressen till och från jobbet varje dag utan behövde hjälp att lämna och hämta. Det funkade inte att Anders arbetade så mycket som han gjorde för jag hade inte orken att dra lasset med barn och hem alldeles själv. Anders förstod mig och kände själv att det inte var hållbart.
Jag tänkte tillbaka på ”tidsjakten” (som jag skrev om 5/2-2022) och insåg att vi har ju inte mer än 24 timmar på ett dygn och allt grundar sig ju i hur vi förvaltar tiden. Jag kände att jag inte kunde påverka min tid mer än vad jag gjorde. Det skulle ju inte hjälpa att jag gick ner i tid… jag var ju den som redan nu kom hem först varje dag… jag ville ju ha avlastning i hemmet, inte skapa mer tid för mig att vara hemma ännu mer.
Vi kom fram till att Anders måste sluta tidigare och komma hem i bättre tid än vad han gjorde. Han gick då ner till 90% i tid och började hämta barnen de två dagar som jag slutade sent, samt så började han lämna barnen under två morgnar i veckan. Detta var ett riktigt ”halleluja” moment. Vilken lyx att ha två dagar att inte behöva stressa till jobbet med lämningar och allt vad det kan innebära utan kunde åka raka vägen… samt att inte ha den tiden att passa två dagar när jag var på väg hem… Nu kunde jag ju även stanna till vid affären och handla lite… sådant fanns ju aldrig tid för innan.
Anders fick med att känna på stressen att lämna och hämta barnen så han förstod då ännu bättre vilket lass jag dragit med det. Han kom hem först tisdagar och torsdagar och då blev det han som fick fixa med maten de dagarna. Jag är så tacksam över att jag satte ner foten och sa att jag inte orkade… det är så lätt att man inte lyssnar på kroppens signaler eller känslor utan man kör på ändå.
