Mitt inre barn
En annan helt otrolig övning som vi gjorde på Englagård var när vi fick möta vårt inre barn i en guidad meditation. Det var första gången jag gjorde en sådan övning och den övningen blev en viktig pusselbit i att fortsätta läka mig själv.
Vi fick sitta ner i våra meditationsstolar och blunda, andas och lyssna. Via meditationen så blev vi guidade tillbaka i tiden då vi var ett litet barn och där mötte vi våra föräldrar. Det var helt sjukt hur detaljerat min inre filmvisning var för mig. Jag kunde se mig själv som femåring och det häftiga var att jag även kunde se mina föräldrar så som de såg ut när jag var fem. Deras kläder, frisyrer och hur de lät. Det var såååå roligt att se! Året var 1988 och de hade på sig vad jag minns ”90-tals kläder”, ha, ha, ha. Hur festligt som helst. Meditationen var supersentimental och tårarna började strömma ner längs mina kinder.
Jag kunde se mina föräldrar från ett nytt ljus då jag själv var förälder nu och kunde känna in dem och fick en förståelse vad de kämpade med när jag var fem. Pappa jobbade mycket för att få det att gå runt och mamma hade varit hemma med oss barn under mååånga år och hade själv börjat jobba. Jag kunde känna att de gjorde så gott de kunde för att vi skulle få en bra uppväxt och jag fylldes av kärlek och förståelse för dem.
I slutet av meditationen så sa vi adjö från våra föräldrar och så fick vi som vuxna möta oss som barn. Jag kom fram till lilla Johanna och satte mig ner med mig själv som liten och det var ett otroligt starkt ögonblick. Jag kunde se mig som liten, titta mig djupt i ögonen och jag kände sååå mycket kärlek till detta lilla vackra barn. Jag berättade för lilla Johanna hur otroligt stolt jag var över henne och att hon skulle veta hur himla bra hon var och att det är helt okej att vara precis som jag var för jag var perfekt precis just så. Jag kramade om mig själv och fatta att tårarna forsade. Shit, vilken övning! Den här borde ALLA människor göra! Så stark och så läkande!
Jag fortsatte att på egen hand arbeta vidare med övningen när jag kom hem från Englagård, men det får bli i ett eget inlägg. Jag gick en kurs för några månader sedan hos Josefin Dahlberg och hon pratar om att vi är 100% kärlek och jag kommer nog ha ett eget inlägg om det i bloggen men nämner det redan nu. När jag såg mig själv som liten så såg jag mig själv som 100% kärlek, det var inte 80% eller 95% utan det var 100%. När jag arbetat med övningen så har jag ju förstått att jag än idag är 100% kärlek och att vi alla är ju det. Här var starten i att träna mig själv att se att jag fortfarande är samma person och det har hjälpt mig något enormt att omfamna mig själv även som vuxen och den känslan önskar jag att alla kunde känna.
Det häftiga är ju att när man ser sig själv med 100% kärlek så ska ni bara veta hur det känns att kolla på andra! Jisses, när jag ser på min man, mina barn, mina föräldrar, systrar, vänner, elever, kollegor med mera. Man ser det goda i alla och man förstår dem, oavsett vad de gör så är det som man ser själar på en resa och på den resan ska de lära sig massvis med saker. De flesta gör sitt bästa utifrån där de befinner sig just nu och det är en fröjd att få följa så många människor på deras väg.
Meditationen som vi gjorde på Englagård heter ”Lekplatsen” och min vän köpte med sig den för att hon dels ville göra den igen, men kände även att den var en meditation hon kände att hennes familjemedlemmar borde göra. Jag hade med en sådan fundering, men hoppades nog mer på att fler i min omgivning i stället skulle åka dit och få uppleva den där. Satyam säljer den på hans hemsida och där hittar man även ”Den galna kusinen” som jag berättade om i förra inlägget.
Det finns även ett gäng sådana meditationer på Youtube om du vill testa på och nosa lite på den typen av övning. Här är några av dem:
