Don’t you worry, don’t you worry, child
See heaven’s got a plan for you…
Under min tid med PMDS så kunde jag på hemmaplan få rabiata utbrott. Jag minns ett tillfälle så var jag såååå irriterad över den rena tvätthögen som låg i vårt sovrum. Den hade legat där under en vecka och det var som om JAG inte tog tag i den så blev den inte vikt. Jag liksom testade Anders för att se hur många dagar den kunde ligga där innan han tog tag i högen och vek den… men det var liksom som dagen aldrig kom. Helt plötsligt hade jag tvättat ny tvätt och alla våra garderober ekade tomma så om man ville ha något så fick man gå till våra tvättpåsar med ren tvätt. Det liksom kokade i mig och så en dag så brast det.
Jag stod och skrek och tog ifrån tårna, det var liksom ett djuriskt läte och jag blev helt rabiat när jag tog tag i tvätten och kastade in den i kattvinden som är vägg i vägg med vårt sovrum då jag var såååå trött på den. Barnen och Anders stod bredvid och tittade på mig med stora ögon när jag skrek, kastade och var såååå arg så tårarna bara sprutade. Jisses… men sådana utbrott kunde jag få. Minns att när jag lugnat ner mig och satt mig ner på sängen och tårarna rann att Vincent kom fram till mig och kramade om mig. Gulliga älskade unge!
En annan gång när jag höll på att explodera var när vi hade Anders familj hemma hos oss. Det var mitt i min värsta PMDS period innan mens och vi hade huset fullt med folk… i ett läge där jag typ helst av allt återigen ville bo själv i en stuga mitt i skogen utan en kotte runtomkring mig. Jag försökte hålla ordning, plocka ur diskmaskin, plocka i diskmaskin, fixa fram frukost, fika, lunch m.m. Anders tog sovmorgon och kom ner när frukosten var på bordet och så ville han umgås med sin familj… vilket man kan förstå, de träffades så sällan… så han var lekfarbror som gled runt och hängde med sina syskonbarn och jag var som en stressad fiolsträng och sprang omkring och fixade.
En morgon när han tog sovmorgon och jag gick upp efter att ha fixat fram med frukost till alla så skulle jag upp och vika tvätt, då möttes jag av hans smutsiga kläder på golvet och av ren reflex så städade jag upp dem samtidigt som det brast för mig. Jag orkade inte mer! Jag kokade inombords och det kokade över, tårarna rann och jag ville fly fältet. När jag mötte Anders så sa jag ”Jag säger upp mig, nu får du fixa med allt som ska fixas med för jag orkar inte mer” därefter drog jag mig ut på en lååååång löprunda, tårarna rann när jag sprang där på våra landsvägar. När jag kom tillbaka så fick jag så mycket kärlek från alla, Anders har världens finaste familj och de ville ju gärna hjälpa till, det var jag och min stolthet som inte tillåtit det…. Jag är liksom uppvuxen med att man sett att mina föräldrar tagit hand om sina gäster och det kändes som det var min roll att göra detta. Jag hade ju satt mig i den här situationen själv. Så kan det bli när man inte kommunicerar utan bara sväljer irritation och ilska och är envis att man ska fixa allt själv, dagar när orken inte finns.
Jag var kass på att lyssna på mina signaler som min kropp sände ut och körde på tills jag exploderade.
Vid ett tillfälle så fick jag typ inte luft samtidigt som det kändes som någon stod på min bröstkorg, jag hade sådant tryck över bröstet. Jag hade panik samtidigt som jag var helt slutkörd så det fanns inte på kartan att jag skulle ut på en löprunda utan jag satte mig i bilen men tårarna rinnande på min kinder och körde iväg. Efter att ha kört i typ 15 minuter och hunnit lugna ner mig lite så stannade jag på en parkering och funderade om det kunde varit en panikångestattack jag fått?! Jag kollade upp det på 1177 och det stämde klockrent in på mitt utbrott. Jag skickade länken till Anders och visade att det var panikångest jag hade, det kom inte som någon chock för Anders… Stackarn… vad han har fått utstå med mitt svajiga humör. Han har varit en sådan klippa och stöttepelare för mig.
En annan gång när jag fick ett utbrott var när jag fick panik på allt skräp vi hade i garaget. Jag som inte ens gillar att köra bil är för rädd att köra med släp och vi hade verkligen behövt fylla ett släp med bråte och köra till sorter gården. Det kändes som att om jag inte styr upp det så kommer vi inte komma i väg och Anders orkade inte den dagen, och det kan man ju förstå att han inte alltid är sugen på att haka på mina upptåg. Men återigen så rann bägare över och jag var såååå förbannad, jag fyllde vår bil från golv till tak med skräp och med våld tryckte in mer skit i bilen. Tårarna rann och jag var vrålförbannad. När jag sätter mig i bilen och startar den så möts jag av orden som spelas högt från radion ” Don’t you worry, don’t you worry, child, see heaven’s got a plan for you. Don’t you worry, don’t you worry now”. Orden mötte mig med en enorm kraft och det var som jag slutade andas och tiden stod still. Jag blev varm i heeeela kroppen och liksom fylldes av en enorm kärlek. Det kändes typ som en stor omfamning av universum/gud/energi/ljuset eller vad man nu vill kalla det. Tårarna slutade att rinna och jag fick fram ett leende och ett ”Tack”. Jag letade upp Swedish House Mafia och låten på Spotify och den gick på repeat till sortergården och hem igen. Det kändes där och då som om allting kommer bli bra, allt kommer att ordna sig. Jag visste inte HUR eller NÄR jag visste bara ATT det kommer bli det.
När jag kom hem så kände jag mig som en ny människa. Jag kramade om Anders och sa återigen förlåt för att jag blev så arg. Att leva med PMDS är jobbigt för en själv och det är jobbigt för alla i sin omgivning. Att explodera av ilska och ledsamhet har jag förstått är rätt vanligt när man har hormonella besvär. Jag är såååå tacksam över att jag sedan flera år tillbaka är fri från min PMDS. Jag har blivit bra på att i ett tidigt skeende fånga upp min irritation och prata om den och lösa problemet innan det går så långt. Ett stort problem jag hade innan var ju att jag inte tog hjälp, att jag skulle klara allt själv och att jag blev så irriterad och berättade inte om det förrän jag exploderade och då är det svårt att hjälpa. Anders kan ju inte läsa mina tankar så hur skulle han veta vad som pågick i mitt inre?
