Min historia

Svensexa och Svensexan from hell

Anders vänner hade svårt att allihop få ihop en svensexa. Han hade gamla barndomsvänner samt nya vänner och de sinsemellan kände inte varandra. Då det kändes som hans svensexa rann ut i sanden så styrde Anders nya vänner upp en egen svensexa som var jätteskoj! Så fint gjort av dem!

Efter den svensexan så var Anders glad över svensexan han fått men samtidigt besviken över att hans gamla barndomsvänner inte varit med. Det anordnades därefter en till svensexa som skulle bli av två dagar innan bröllopet och de stämde av med mig om det var okey.

Eftersom jag kände så mycket för Anders och ville att han skulle bli glad så sa jag “ja”, klart han ska få en till svensexa! Vi hade ju haft det tufft och även om han gått med på att gifta sig så kändes det fortfarande som att han gjorde det för att han inte hade så mycket att välja på… han ville ju inte att det skulle ta slut mellan oss och jag visste knappt om vi skulle kunna laga vårat förhållande med ett inställt bröllop i bagaget?

Dagen kom, Anders var inte beredd… han hade ju redan haft sin svensexa… och där stod de… hela gänget av hans gamla polare. De drog iväg och jag hade en stor klump i magen. Förra svensexan var jag lugn, men hade inte en bra magkänsla inför den här… men kändes inte heller som jag hade så mycket att välja på… det var bara att hålla tummarna och hoppas på det bästa!

På natten skulle jag vara chaufför och hämta hem gänget då vi skulle sova hemma i mina föräldrars hus och grabbarna skulle sova i mina föräldrars husbil. När jag möter upp dem så får jag en chock, jag har ALDRIG sett Anders så full som han var nu. Han var typ inte kontaktbar. Tankarna jag hade var “hur full ska man vara när man behöver magpumpas?! Ska jag åka till sjukhuset eller ska jag åka hem till mina föräldrar?!”. Jag hade panik inombords och var riktigt rädd… Men där satt jag, enda som var nykter, 25 år gammal och visste inte hur jag skulle göra?! Jag körde till mina föräldrar och jag försökte hålla ihop tills vi kom fram…. ville ju inte få ett bryt i bilen ihop med hans kompisar. Planen var att jag skulle åka och lämna av grabbarna hos mina föräldrar och därefter kunde jag köra honom till sjukhuset för magpumpning.

Väl framme så fumlar Anders ur bilen, han trillar ihop på grusgången utanför mina föräldrars ytterdörr och kräks, jag fick fortfarande inte kontakt med honom, kompisarna gick till husbilen, Anders ligger kvar och jag fick fortfarande inte upp honom… jag var superarg och lät honom ligga kvar där på grusgången. Jag kände ändå ett lugn att han kräkts och därmed att magpumpning inte borde var lika aktuellt men jag var fullkomligt vansinnig och väl inne i min ensamhet så brast det för mig…

Fortsättning följer…

Idag kan jag se det här med andra ögon. Jag är tacksam över att han har så fina vänner som hade planerat att dra iväg och göra roliga saker tillsammans med Anders och jag tror faktiskt att de hade det riktigt roligt! Anders själv är helnöjd med hans svensexa och det är ju egentligen det viktigaste! Så idag har jag “no hard feelings” för den här händelsen utan mer ser det som ett roligt gammalt minne.