Mitt första år som lärare
Jag var beredd på att jag skulle få ett riktigt “hundår” som lärare. Jag behövde bygga upp en grund med planeringar då jag stod på ruta ett.
Tjänsten som jag hade fått innebar att jag skulle vara idrottslärare för två klasser i årskurs 6 samt en klass i årskurs 9. Jag skulle även undervisa mina 9:or i Hkk vid ett tillfälle i veckan. Jag skulle dessutom vara mentor i mina två klasser för årskurs 6. I varje 6:a så fanns en huvudmentor och jag skulle “hoppa” mellan klasserna. Tjänsten var inte heller en ferietjänst utan om man skulle få vara ledig på loven så var det övertidstimmar man skulle få använda sig av. Jag hade räknat ut att om jag skulle få ett vettigt sommarlov året därefter så behövde jag få ihop 90 övertidstimmar annars så skulle man få vara kvar på skolan och hoppa in på fritids.
Det var inga problem att få till övertidstimmar då jag inte fick så mycket gjort under min planeringstid på skolan. Det var mycket konflikter med ledsna och arga elever i årskurs 6 som vi fick rodda i när vi hade vår planeringstid. Jag kommer även ihåg hur jag sprang mellan idrottshallar, Rosenlunds IP, Rosenlundsbadet, Racketcentrum, Friskis och svettis och fick sällan tid att sitta ner för återhämtning. Det gick åt en hel del “planeringstid” att ta sig från punkt A till punkt B.
Jag som alltid haft lätt att arbeta med människor och att folk brukar gilla mig lyckades inte få eleverna med mig. Det här var en ny upplevelse. De körde över mig totalt, vad jag än hade planerat så var det inte bra. Om det var lekar så tyckte de att vi lekte för mycket, om vi hade fotboll så tyckte många att vi “bara kör fotboll” och vi dansar aldrig, och när vi dansade så tyckte eleverna att vi bara dansar och aldrig kör bollsporter… Jag visade min årsplanering jag gjort för att påvisa att vi går igenom alla sporter under det här året och att vi minsann inte bara gör det ena eller det andra.
Jag hade svårt att få till samlingar, det tog lång tid innan eleverna lyssnade på mig och kom. Jag fick råd från en kollega att “man behöver vara typ som en militär”… jag försökte det med… men det var ju inte jag…. så det funkade inte det heller. Jag var arg på eleverna då de inte lyssnade på mig och jag märkte att de dagar jag varit arg så var jag även helt slutkörd när jag kom hem från jobbet.
Eftersom det var en friskola så hade ju föräldrarna valt att sina barn skulle gå där och när deras barn kom hem och klagade på mig så hörde de av sig till rektorn så blev det även samtal med rektorn för min del. Usch, det var så hemskt!
När jag läser mina anteckningar i min kalender så står det “jag orkar inte mer”, “ska det verkligen vara såhär att vara lärare”, “är det detta som jag har pluggat i fem år för att bli?!”.
Jag höll ihop rätt bra under första terminen men efter jullovet så var jag helt slut. Jag började få ångest över att åka till jobbet och sista biten i bilen så satt jag och svor när jag började närma mig skolan.
Jag vet att i mars så fantiserade jag i bilen på väg till jobbet “Tänk om jag kunde krocka… och skada mig lite grann… så jag kan få hamna på sjukhus så jag slipper åka till jobbet”. När jag hade tänkt klart den tanken så var det som jag vaknade till… jag sa till mig själv att jag måste därifrån innan jag kommer till en gräns att jag aldrig mer vill arbeta som lärare… jag hade ju ingen reservplan vad jag skulle göra istället?!
Det enda jag gillade med arbetet var mina fantastiska kollegor. De som jag delade klass med i årskurs 6 var helt underbara att jobba med, de drog ett enormt lass och tyvärr så brände den ena ut sig under året med våra 6:or och hon slutade sedan arbeta helt som lärare. Hon var en fantastisk pedagog men körde helt slut, så där förlorade lärarkåren en stjärna. Jag hade en mentor som var idrottslärare och även han var en riktig stöttepelare och det är jag enormt tacksam över! När jag pluggade till Hkk-lärare i Göteborg så fanns en tjej i klassen som kommer från samhället där jag vuxit upp och hon arbetade som Hkk-lärare på den här skolan, sååå roligt! Hon var med en riktig klippa! Hon hade typ 6 eller 7? grupper i årskurs 9 medan jag bara hade en grupp så hon fixade med alla planeringar för hemkunskapen vilket underlättade enormt att jag slapp planera för den lektionen! Det var en härlig stämning i personalrummet och det var typ bara ungt folk som jobbade på skolan vilket gjorde att det var en lättsam jargong.
I slutet av mars sa jag upp mina helger jag arbetade på Sportlife. På skolan arbetade jag ju 5 dagar i veckan och var tredje vecka arbetade jag helg på Sportlife… vilket innebar att jag de veckorna arbetade 12 dagar i rad innan jag blev ledig. Jag arbetade även på Sportlife varje tisdag mellan 15.45 och 21.45 så jag åkte direkt från skolan till Sportlife för att sedan morgonen efter att ha lektion med start klockan 08.00.
När sommaren kom så hade jag över 90 timmars övertid från skolan… jag som i grunden dessutom jobbat 105% utan övertid fram tills slutet av mars… så jag var slutkörd. Jag njöt när jag gick på sommarlov och visste att jag äntligen skulle få vila ut ordentlig!
Fortsättning följer…
Idag är jag ändå imponerad över det slit och jobb som jag hade under första året efter examen. Men så mycket kommer jag nog aldrig mer jobba… Det är ju viktigt att man har ett jobb man trivs med samtidigt som grunden i att man jobbar är ju för att man ska få en inkomst och en meningsfull fritid… inte att jobbet ska ta all sin energi och kraft så man är helt dränerad när man kommer hem, det finns inget jobb som kan vara värt det!
Kommentarer
Håller med! Men inte så lätt att se när man är mitt I det!
Nej, verkligen inte! Tror att om man blir bra på att ständigt scanna av och lyssna på kroppen och sin känsla så kan man i ett tidigt läge känna när något inte känns bra och agera därefter. Det blir så lätt att man annars bara kör på och så är man inne i att livet rullar på även om man inte gör det som är rätt för en.