Min historia / Ofrivillig barnlöshet

Graviditet nr 2

Jag mådde mycket bättre överlag under den här graviditeten även om jag i starten mådde väldigt illa. Jag var väldigt trött men inte så som jag var med Vincent när jag typ höll på att somna vid ratten på väg till jobbet… Det räckte att sova någon gång på dagen så var jag rätt pigg.  

Jag kände mig äcklad av mat och kaffe, lakrits däremot var jag ofta sugen på… och pannkakor. Vid något tillfälle så fick vi även åka in till Jönköping och köpa en Big Mac och co då det var det enda jag kunde tänka mig att äta… allt annat mådde jag illa av. Vid det tillfället hade jag kräkts upp all min mat under fyra dagar så vi var rätt desperata kring att jag skulle hitta något som funkade att äta och behålla. Det kändes knappt någon idé att äta mina matlådor på jobbet då de så snabbt kom upp igen, fy fan vad äckligt… inte konstigt att man inte var sugen på mat efter det heller…  

Magen syntes fortare den här gången och brösten började redan i vecka 11 göra sig redo för mjölkproduktion… det var som att min kropp hade full koll på vad som höll på att ske så det var bara att åka med… jag tänkte att allt kanske kommer bli mycket lättare den här gången?! 

3 september var vi på ultraljud och det kändes så overkligt att redan vara där igen, men det var en enorm lättnad även den här gången när man fick se det lilla tickande hjärtat slå. 13 mars 2014 blev det beräknade förlossningsdatumet.  

I vecka 14 kände jag bebisen fladdra till i magen för första gången och det var så klart jätteroligt och nu började mitt sug efter mat komma tillbaka, såå skönt!  

I vecka 19 kände jag en tydlig puff på magen.  

25 oktober skulle vi äntligen få gå på ultraljud igen och vi ville även den här gången få reda på könet! Vi var så taggade och förväntansfulla samtidigt som det alltid finns en oro “tänk om något är fel?!”. Men allt såg jättebra ut! Såååå skönt!! Men det var så snopet… de kunde inte se könet… och de la inte ner tid och energi på att leta utan det skulle få bli en överraskning den här gången… och jag som inte gillar överraskningar… Jag älskar att känna att jag har kontroll… och nu hade jag noll koll… Hmmm… förra gången var det ju solklart att det var en pojke… det gick ju inte att missa… men den här gången… kunde det vara att det var en tjej… och därav att man inte såg någon snopp… för det fanns ingen snopp att se… Hmmm…?! 

I vecka 22 kände Anders bebisen för första gången! Började någon vecka senare sova dåligt om nätterna och vaknade flera gånger varje natt vilket gjorde att jag var sjukt trött när jag var på jobbet.  

Vecka 24 upplevde jag att jag hade en mer aktiv bebis i magen än hur Vincent varit, den här bebisen höll igång och rörde på sig konstant.  

Vecka 26 började jag få kramp i mina vader på nätterna.  

Vecka 27 fick jag en sammandragning som höll i sig under två minuter som gjorde jätteont, det hade jag aldrig varit med om tidigare! Och när jag skulle prata inför klassen så blev jag väldigt andfådd, kändes som jag höll på med ett träningspass där jag sprang och skulle försöka prata samtidigt.  

I vecka 31 började jag få väldigt ont i ryggen så jag köpte mig en massagedyna. Vid den här tiden så började mina händer och fötter somna på nätterna. 

Under förra graviditeten så jobbade jag ju in i det sista när jag dessutom fick bli sjukskriven och så tänkte jag minsann inte göra den här gången!  

Jag gick hem redan den 11 januari när jag precis gått in i vecka 32. Vincent var ju liten och vi hade ju föräldradagar kvar med honom. Anders hade varit föräldraledig från april till nu i början av januari så nu var det min tur att ta över. Det var såååå skönt. Jag älskade att jobba men det var jobbigt att jobba när man var gravid med en kropp som började strula och nätter där man inte sov bra.  

Skolan jag jobbat i visade sig även vara en “sjuk” skola, de skulle renovera skolan och skadliga ämnen åkte ut med ventilationen och förpestade hela skolan så de var snabbt tvungna att stänga ner skolan och hitta tillfälliga lokaler… detta var bara några veckor efter det att jag gått hem på min föräldraledighet… vilken timing… men jag tyckte såååå synd om mina kollegor som fick dra ett så stort flyttlass samt att personal och elever behövt gå omkring i den “sjuka” miljön.  

Lämna ett svar