Karriärtjänst
I vecka 34 skulle jag och Vincent åka och hälsa på mina kollegor på jobbet, jag skulle även på ett medarbetarsamtal. Den biträdande rektorn berättade att de sökte “karriärtjänster” och han tyckte jag skulle ansöka… jag blev jätteglad över att han tänkte på mig och att han tyckte att jag skulle passa för det… men jag kände inte att jag var väl så pass bra så jag skulle kunna bli det?! Nä, usch för att ha en sådan tjänst! Jag gillar ju inte att ta plats på det sättet… Men efter att funderat på det några dagar så tänkte jag “varför inte?!” Det är ju inte mitt jobb att avgöra om jag är kvalificerad eller ej, det skulle ju någon annan få göra. Jag skickade in min ansökan till att bli förstelärare!
Några veckor senare ringde den biträdande rektorn och sa att han hade missat den lilla detaljen om att man faktiskt måste jobba på skolan för att få en karriärtjänst… planen var att tjänsten skulle träda in efter sommaren och då skulle jag ju vara föräldraledig.
Jag tänkte att då var det väl inte meningen att jag skulle bli det just nu… och i ärlighetens namn så var det med lättnadens suck… jag hade rätt mycket annat runtomkring mig just där och då så det var inte hela världen. Jag var stolt över att jag ens vågade söka!
Ja, ibland behöver man chansa och kasta sig in i saker och säga “ja” istället för “nej”. Det är ju så man växer som människa och lär sig nya saker. Om känslan är att man får lite panik och det första man känner är nej så kan det vara bra att säga att man ska fundera på det och återkomma… Det är lätt att säga nej av ren rädsla.
