Healing på andra – del 3
Då jag gillade att ge healing till andra, men blev trött i ryggen när jag gjorde det på kunder som låg på sängen eller soffan så investerade jag i en billig massagebänk. Det kändes superlyxigt att få stå över en kund och ge healing när den var på en bra ergonomisk höjd.
Jag fortsatte att känna saker i kroppen. På en kund så började jag helt plötslig bli otroligt trött i mina fötter där jag stod, de typ pulserade och värkte och det kändes som jag gått och stått på dem under lååång tid. Jag kunde inte fatta varför jag kände så? När jag var klar med healingen så frågade jag om kunden hade problem med sina fötter? Hen sa att hen typ glömt bort det då det var vardag att känna så i fötterna, hen hade tänkt skaffa inlägg till skorna under mååånga år, men fick aldrig tummen ur… så för hen var trötta och ömma fötter ett ”normaltillstånd”. Jag tipsade då att få tummen ur och skaffa de där inläggen, ha, ha, ha.
På en annan kund så kändes det som min underkropp blev supertung medan min överkropp var lätt. Det var som om benen var av tunga trästockar och jag tänkte ”med de här benen kan man ju knappt ens ta en promenad med, en löprunda skulle ju aldrig gå”. Det kändes som det inte fanns ett jämnt energiflöde mellan underkropp och överkropp, det var som om de inte hörde ihop. Jag försökte arbeta med att jämna ut energiflödet, men tyckte det var svårt. Efter behandlingen så berättade jag om känslan och kunden kunde relatera till att benen kändes stumma och energilösa. När kunden gått så stannade känslan kvar i kroppen och jag själv fick ta mig ut på en löprunda för att försöka komma in i min kropp igen och springa bort kundens energi…. Så märkligt!
Vid något tillfälle så gav jag healing på en person med ofantliga ryggproblem och det var som om jag fick samma problem när jag stod och gav healing. Värken strålade från ryggen på mig och ner i mina ben. Jag visste inte vilket ben jag skulle stå på och var tvungen att huka mig ner och sitta för att försöka göra klart behandlingen, det var såååå plågsamt. Jag fick stor förståelse vilket helvete personen hade det med sin rygg och värk efter att ha fått känna den själv i min kropp.
Jag lärde mig efter den händelsen att när man känner så mycket i kroppen så kan man tacka för att man fick känna, men att man under behandlingen ber om att få sluta känna på det sättet. Jag kan förstå att informationen är viktig, men när informationen väl nått fram så kan man tacka och avsluta den informationen. Detta är dock något som jag fortfarande tränar på. Det är inte alltid så lätt. Men då visste jag inte ens om att man kunde göra så utan körde på hela behandlingen med jättevärk, shit… så skumt ändå att man kan koppla på en annan människas energi i sin egen kropp och känna så mycket!
Jag var fascinerad över hur mycket jag kunde känna i kroppen och undrade hur det var möjligt. Vad är det som händer som gör att man kan göra det? När jag ger healing till någon så känns det som jag ”kopplar upp mig” på den personens energikropp och själ… fast bara det är ju rätt konstigt det med…
Med alla healingbehandlingar jag gav till folk i min omgivning så kändes det sååå skönt, de började få en förståelse över varför jag höll på med det jag gjorde och de tyckte att det var roligt att jag höll på med healing.
Mina föräldrar är sååå stöttande i ALLT jag gör, de står alltid bakom mig och hejar på, ha, ha, ha. De har aldrig lagt sig i mina val utan har alltid tyckt att det jag kommit in på i mitt liv varit jättebra! Där känner jag själv att jag har att lära mig i min föräldraroll. Om jag tänker tillbaka på när jag berättade att jag ville söka in till Frisör på gymnasiet så tyckte mina föräldrar att det kunde ju vara ett jätteskoj yrke och en rolig utbildning. Om mina barn skulle säga ett yrke de vill jobba med så skulle jag få bita mig i tungan för att inte rabbla upp alla ”nackdelar” med yrket… Mina föräldrar har verkligen låtit mig flyga fritt och aldrig lagt sig i något val jag gjort. Jag har dem att tacka för att jag har blivit den person jag blivit idag.
Jag blev ju tokkär i Anders som 16-åring och han är verkligen min soulmate och vi har funnits bredvid varandra genom livet i ur och skur, vått och torrt, medvind och motvind men han är verkligen min stöttepelare i livet på samma sätt som jag är hans. Jag är såååå tacksam över att ha min man och min stora kärlek i mitt liv. Han har ju med varit med och format mig till den jag är idag, med hans öppna sinne, ödmjukhet, kärlek och omsorg till mig, men även genom våra kriser. Utan dem hade jag inte varit samma Johanna som jag är idag och jag är tacksam över ALLA delar i mitt liv och den berg och dalbana jag haft förmånen att åka. Han har stöttat mig i mitt sökande och oavsett hur knasigt det än må ha varit så har han ändå haft tillit till mig och mina val… och jag tror att han med haft rätt skoj längs med vägen, med tanke på alla mina påhitt och upptåg. Han gillar att leva och hänga med mig på samma sätt som jag gillar att leva och hänga med honom. Tänk ändå så bra allt kan bli tillslut när man följer hjärtats röst.
