Andlighet / Handeksem/Allergi / Healing / HSP/ Highly Sensitive Person/ Högkänslig / Kemikalieresa / Mediala upplevelser / Meditation / Min historia / Ofrivillig barnlöshet / PMS/PMDS / Reiki / Självkärlek / Träning

Att arbeta med det inre barnet

På Englagård så gjorde vi en kraftfull övning/meditation som gick ut på att man skulle möta sig själv som barn. Jag berättade om den i inlägget ”Mitt inre barn”. Jag fullkomligt älskade den metoden och bestämde mig själv för att arbeta mer med den. Så under några månader efter att jag kommit hem från Englagård så arbetade jag för fullt med den övningen.

Jag tände ljus, satte på ”Reikimusik” och kröp ner i badet. Jag blundade och tog djupa, långsamma andetag för att slappna av och att komma djupt in i mig själv. Jag ville återigen möta mig i mina tuffaste minnen som jag gått igenom under mitt liv. Jag hade ju gjort detta förr i healingarbetet, minnena kändes inte lika ”taggiga” längre och var redan inte lika jobbiga men jag ville ändå testa metoden att få komma ner i minnet som vuxen och krama om mig själv i mitt gamla minne och tala med mig utifrån mitt liv som jag var i då och utifrån hur jag vet att mitt liv har kommit att bli. Då hade jag inte framtiden så som jag har idag.

Jag minns att jag fick upp när jag låg i fosterställning på golvet i min första lägenhet och grät efter att det tagit slut med Anders. Min plan var ju att jag skulle leva resten av mitt liv med honom och de känslorna var inte besvarade. Här var första gången som mitt hjärta var krossat och jag ville typ inte leva mer. Fyyyy fan vad jag mådde skit. Men det var så fint när minnet kom upp i badet. Jag kunde se mig själv som vuxen kliva in i minnet och gå fram till mig som 19: åring när jag låg där på golvet. Jag satte mig ner, drog mig intill mig och kramade om mig. Jag höll om mig själv lääänge, tröstade mig och berättade att ALLT kommer att bli bra! Om bara några månader som kommer ni hitta tillbaka till varandra och er kärlek kommer bli starkare efter att ni fått känna på hur det är att leva isär. Jag kunde se mig själv lugna ner mig och då även känna tillit till att det faktiskt kommer bli bra. Jag satt där på golvet och pratade med mig själv som om jag var min bästa vän. Jag passade även på att ge mig själv massa beröm och kärlek innan jag kände mig klar med minnet.

När jag ”kom tillbaka” till badet så var det en sådan enormt skön känsla som landade i mig. Minnet som tidigare inte var ”taggigt” hade nu blivit ännu skönare. Det kändes liksom typ inte jobbigt alls. Det fanns en annan energi kring minnet efter övningen som gjorde att jag kände att jag var på rätt väg.

En annan gång klev jag ner i minnet när jag låg i sängen i mörker, efter min korsbandsoperation och grät hysteriskt. Jag orkade inte mer, jag som alltid varit rörlig hade där och då ett ben som knappt lydde när jag gick. Jag hade redan gått i rehab under typ 6 månader och var redan vid operation rätt trött på det och nu var det som jag fick börja om från början igen och knät efter operationen kändes värre än själva skadan… det kändes som jag var på botten när jag låg där i sängen. Anders hade åkt hem till ett par vänner och jag orkade inte åka, så jag ställde in och låg kvar, ledsen hemma. Det var så fint att få möta mig i det minnet, hålla om mig och berätta för mig vilken kämpe jag är, att jag kommer greja det genom min envishet och jävlar anamma. Att även om knät aldrig kommer bli som innan skadan så kommer det bli tillräckligt bra för att funka klockrent för mina löprundor och att allt kommer att bli bra.

Mitt bröllopskaos var med minnen jag gick igenom i badet. Så fint ändå att kunna möta sig själv i ett minne när jag hade panikångest och svårt att andas när Anders kläckte att han inte visste om han ville gifta sig med mig, när bröllopsklänningen hängde i garderoben, präst var bokad, inbjudningskorten utskickade… Det var fantastiskt att kunna gå ner i det minnet och möta mig där och krama om mig och berätta hur bra allt kommer att bli! Allt kommer även denna gång att ordna sig. Vi kommer gifta oss och att vi kommer efter bröllopet få ett starkare band mellan oss på ett sätt som vi aldrig tidigare haft. Även här passade jag på att ge massa kärlek och beröm till mig själv som om jag återigen var min bästa vän. Även under den här meditationen så kunde jag lämna en ung Johanna som inte längre hade panikångest, jag hade till och med ett leende på läpparna när jag var klar med minnet.

Jag har arbetat med när vi under våra 2,5 år försökte få barn och de tårar jag fällt varje gång mensen har kommit och det inte blivit något barn den månaden heller… Att få gå ner i det minnet och berätta att vi kommer få två fantastiska små barn framöver i livet och att allt är precis som det ska vara. Att ha tillit till att allt återigen kommer bli bra.

När jag satt på pallen i köket och grät under min PMDS-period… När Anders skulle åka till skolan i Eksjö och jag skulle vara hemma själv med mina två små barn och jag mådde skit. Även det minnet var fantastiskt att möta. Att få hålla om mig där i köket, berätta hur grym jag är som faktiskt fixar detta och att min drivkraft kommer ta mig vidare att hitta sätt som kommer läka mig själv och få känna mig hel. Hur fantastiskt är inte det?! Att jag ska hålla ut för att det kommer bli bra, så pass bra att jag inte ens kommer ha PMS i framtiden, att jag kommer känna en inre harmoni som jag inte ens trodde var möjligt att man kunde uppleva.

Jag arbetade även med minnen när jag led av mina handeksem, allt ifrån när jag som 19:åring fick eksemen och fick skola om mig från frisör, men även när de kom tillbaka under min PMDS-period. Tänk ändå att få gå ner i ett sådant minne… med facit i hand och krama om och även där kunna berätta att allt kommer att bli bra… att det är en period i mitt liv som jag är drabbad av det men att det kommer gå över. Att mitt sökande kommer löna sig och jag kommer lära mig såååå mycket längs med vägen.

När jag lagt mig i badet så har jag aldrig haft en plan över vilket minne jag ska arbeta med utan det har kommit naturligt till mig. Minnena som kommit har typ gått i kronologisk ordning där de tuffaste minnena kommit först och sedan har det blivit mindre och mindre jobbiga minnen för att till slut när jag kröp ner i badet och tänkte arbeta mer med något annat jobbigt minne… så kom det inte upp något… Jag var klar… det fanns inget mer att gå igenom eller möta.

Det var inte så att jag låg i badet och betade av minne efter minne då det var ett tungt och uttömmande arbete. Jag tog ett minne i taget och sedan kände jag uttömd och klar för dagen. Det var inte heller så att jag tog ett minne om dagen utan ibland orkade jag inte det utan körde i stället på med en vanlig meditation, änglameditation eller Reiki… Jag fick liksom till mig när det var dags för att ta itu med nästa minne. Så här höll jag på under flera månader innan jag till slut var klar och då hade jag gått igenom ALLT, stort som smått. Jag minns att jag återigen gick ner i badet för att ta mig an något nytt gammalt minne… och när jag satt där så kom det inte upp något, ha, ha, ha… så snopet… jag hade verkligen gått igenom ALLT som fanns… jag låg där i badet med ett stort leende och kände mig “klar” på alla sätt och hela jag njöt av känslan.

När jag väl var klar så var jag det på riktigt. Jag har aldrig behövt gå tillbaka till de här minnena och känt att de varit jobbiga längre. Tänk ändå att man med en sådan här övning kan ändra energin kring ett gammalt jobbigt minne.

När jag skrivit i bloggen och berättat om mina gamla jobbiga minnen så har jag fått gå ner i energin i hur jag kände, tänkte, upplevde minnet då… det har varit märkligt för jag känner, tänker eller upplever minnena inte alls så idag. Det har också varit svårt rent grammatiskt för när jag är i minnet så är det som jag är där i nutid och skriver många gånger som att det är nu. Samtidigt som jag egentligen tänkt berätta det i dåtid, ha, ha, ha. Jag vet inte huuur många gånger jag fått gå in och ändra från har till hade, känner till kände med mera. Jag har säkert ibland missat att ändra och då står det nog lite blandat… om det finns språkpoliser där ute så sorry för det! Ha, ha, ha.

Så om jag skulle berätta om de kraftfullaste metoder jag använt för att läka mina inre sår så är det först Reiki healing och därefter metoden ”Det inre barnet”. Jag har en grand final övning kvar som är spiken i kistan övning… men den snubblade jag in på för 1,5 år sedan så den kommer jag till senare i bloggen.

Skiftet som skett inom mig när jag arbetat med gammal skit är helt enorm. Jag fattar vikten av att inte lägga locket på kring gamla minnen utan att på något sätt arbeta igenom dem. Om man inte arbetar med mina kanske lite flummiga metoder så skulle jag uppmuntra till att man tar hjälp av någon utifrån. Kuratorer, terapeuter eller psykologer är ju klockrena att ta hjälp av om man behöver lätta på locket och öppna upp och berätta. Alla bär ju på mer eller mindre skit och jag tror att det ställer till mer än vad vi kan ana för oss.

En annan bonus som jag fått av metoden är att jag stärkt min självkänsla något enormt. Vid varje meditation där jag mötte mig själv så höll jag ju om mig, kramade mig, men även såg mig ur ett nytt ljus. Samma ljus som jag ser när jag tittar på mina egna barn, det såg jag på mig själv. Som jag skrev i inlägget ”Mitt inre barn” så såg jag att jag ALLTID varit 100% kärlek… och att vi alla är det! Vi är inte 80%, eller 95%… vi är 100%! Allt detta inre arbete har hjälpt mig att se mig med dem ögonen idag och andra människor jag möter. 

Metoderna som jag skriver om i bloggen har varit rätt väg för mig att gå och du behöver ju hitta din väg… kanske har vi vissa stigar som är samma och kanske är någon av mina metoder en hjälp för dig… Tänk om det blir ringar på vattnet av att jag berättar min väg… så fint om fler kan läka sig själva och skapa sig ett liv där fler mår bra, hur fantastiskt vore inte det?!

All kärlek till dig! 

Bamsekramar/ Johanna