Bildstöd Tallriksmodellen & Mealziser
Jag nämnde ju i tidigare inlägg att det kan vara bra att skapa struktur och bildstöd när det kommer till att hålla ordning i hemmet eller hjälpa sina barn att skapa en plan när det kommer till att städa deras rum eller om de har andra utvecklingsområden i livet som de inte riktigt fixar utan att det ska bli bråk/låsningar.
Om man har barn som är kinkiga med vad de stoppar i sig och kanske till och med är selektiva i sitt ätande så kan det funka med bildstöd även där. Det är sååå laddat med allt som kommer till ätande och barn och det finns så många som har saker att “tycka till” på detta ämne.
Jag upplever att många i den äldre generationen säger att “det är bara att äta det som serveras”, “man måste smaka på allt”, “man ska äta upp det som är på tallriken”, “om det inte passar det vi äter så får du vänta och äta nästa mål vi äter”, “barnen är så bortskämda, på min tid när jag var liten…..”. Ja, ni förstår nog var jag vill komma…
Det som är svårt med mat är ju att vad man än ställer fram och serverar sina barn och vill att de ska äta så ligger det ändå på barnet att tugga och svälja maten på egen hand, den delen i processen kan vi som föräldrar inte påverka. Om barnet vägrar tugga och svälja så står man där som förälder helt maktlös.
Det finns ett annat begrepp som heter “hungern är den bästa kryddan”, men om man har barn som kan bortse från sin hunger i den grad att de till och med kan bli sjuka… så hamnar man i ett läge där det viktigaste är inte näringen utan att de ska få energi till sina kroppar.
Om man har barn med sådana här svårigheter måste jag även betona vikten att söka hjälp! Det finns fantastisk hjälp att få hos barn och ungdomshälsan med psykologer och dietister. Om man har små barn så är det främst föräldrarna som kan få stöd och råd hur man ska göra, men om barnet är lite äldre så kan även de få samtalsstöd och hjälp.
Jag ÄLSKAR mat och godsaker av alla sorter och tycker att det är en av de bästa grejerna med att leva och vara människa, det är att njuta av allt gott det finns att äta. Den delen av mig kan känna en stor sorg när jag möter ungdomar som kanske går i årskurs 9 och som börjar bli så pass stora men ändå har kvar sina kämpigheter med att äta, det är som om de har fobi när det kommer till mat. Jag vet att de har fått anpassad skolmat med ett fåtal rätter som de äter varje vecka. Många små barn är selektiva i sitt ätande med för de flesta så är det något som växer bort med åldern, men för vissa så gör det inte det.
Det kan kännas väldigt frustrerande när man i klassrummet lär ut till barnen hur råden från Livsmedelsverket som är kopplat till tallriksmodellen och vikten av att äta en balanserad kost och att många är slarviga med att äta grönsaker och så går man ner till matsalen och ska äta med eleverna och typ alla elever går förbi grönsakssektionen… när man precis kanske har pratat om vad man själv kan göra för att hjälpa sin kropp och hälsa… det är sååå frustrerande.
Den här tallriksmodellen riktar sig till de som rör på sig regelbundet och det är den jag utgår ifrån i detta inlägg.
Jag minns att jag var rätt kräsen som barn med och jag gillade inte skolmaten, men jag smakade alltid även om jag då typ tog musbett. Men jag åt alltid maten hemma och det var aldrig så att mamma eller pappa lagade någon form av specialkost till mig. Jag har inget minne av att någon annan fick specialkost heller för att de hade selektiv ätstörning eller ett selektivt ätande… Här kommer mina tankar upp om… tänk om detta faktiskt är nya själar som har den här problematiken idag? De kanske kommer från ett annat solsystem och tycker att vi har anskrämlig kost här i vårt land, ha, ha, ha, ha… en spännande tanke om inte annat.
Selektiv ätstörning eller restriktiv ätstörning finns ju numera som diagnos men har rätt nyligen bytt namn till ARFID (avodiant/restrictive food intake disorder) och tillhör autismspektrumet och är rätt vanligt hos personer med autism. Många av dem har dels ett stort ointresse för att äta samt så kan de vara oerhört känsliga när det kommer till de sensoriska egenskaperna hos livsmedel av doft, textur och utseende på mat. Barn som har sådana svårigheter där kan man inte tvinga barnen att äta, då förvärrar man det många gånger… men det är ju med sjukt svårt att då veta hur man ska få sitt barn att äta… men det måste komma inifrån barnet att vilja… annars tar det tvärstopp. Om man har ett selektivt ätande så brukar man inte ha fokus på kroppen som man har vi anorexi/bulimi... selektivt ätande är mer att man har fobi för mat för att man inte tycker att det ser/luktar/känns gott och att man därav inte kan äta.
En del av mig förstår inte hur man ska komma förbi matångesten när man inte utmanar sig med nya smaker eller andra saker man äter? Jag tänker att för att skapa förändring och utvecklas så kan man ju inte göra samma sak vecka efter vecka, allt sitter ju i hur och vad vi tänker och då måste man ju försöka ändra på sina tankar… men det kan ju vara lättare sagt en gjort.
Som förälder så är det ju oerhört jobbigt om man har barn som inte äter, det sitter ju typ djuriskt rotat inom oss att ge sina barn mat och att se sina barn mätta och belåtna. Det kan leda till en enorm inre stress och frustration om man lämnar måltid efter måltid med barn som vägrar att äta och då gör man typ allt för att de ska få i sig energi.
Om jag tänker ur evolutionsperspektiv så förstår jag inte grejen med att ha sådana svårigheter att äta? Tänk om barnen som inte äter hade varit djur… de hade ju blivit svaga och till slut dött?! Hemska tanke!
Det kan även vara ett stort handikapp om man har barn med selektivt ätande. Det kan vara jobbigt att åka bort och äta hos andra och de som inte är insatta eller har sådana svårigheter själva, de kan ju tycka att man är väldigt slapp som förälder som inte får sitt barn att smaka på maten eller äta det som serveras…. Kan vara känsligt om man tar med sig egen matlåda till barnet med när man åker bort. Att åka och bo på hotell eller att äta ute på restaurang kan med innebära stora svårigheter… eller komma till ett annat land där maten inte alls är som hemma… Glädjen kring mat och måltider kan ju även helt dö ut när det blir så laddat att sitta ner och äta när det finns någon som inte äter, eller äter begränsat. Man äter ju ändå tre rejäla måltider varje dag och så mellanmål där emellan… så ätandet är ju något återkommande varje dag, 365 dagar om året.
En nackdel med att vara nörd i näring och hälsa och vara så inläst på hur viktigt det är med att få i sig allt kroppen behöver är att man kan bli stressad när man själv har barn som petar i maten och INTE får i sig allt som deras kroppar mår bra av.
För att försöka få barnen hemma att få i sig alla delar i tallriksmodellen så tog jag fram en “meny” för att se om det kunde underlätta och det kunde den faktiskt göra. Tack vare det bildstödet så kunde jag innan jag började med maten få en inblick i vad det var som mina barn var sugna på att äta så kunde jag anpassa vad jag lagade efter deras sug och då ökade jag oddsen att de faktiskt åt maten som jag lagade.
Att inkludera barnen i matplanering samt i matlagningen upplever jag är en framgång för att få dem att äta bättre, dock är det ofta samma gamla rätter som kommer upp när de själva ska komma med förslag på vad vi ska äta, ha, ha, ha… inte lätt att vara förälder som älskar variation kring vad man äter.
Mealziser
Ett annat pedagogiskt verktyg som jag budade hem på tradera var ett “Mealziser” i storlek small för att visa ungefär hur mycket mat som är rekommenderat för barn från åldern 8 år. Måttet grundar sig i livsmedelverkets nordiska näringsrekommendationer kopplat till tallriksmodellen. Mina barn tyckte att det var lite skoj att lägga upp maten de skulle äta i måtten och då blev det även att de tog från alla delar av tallriksmodellen.
Jag tyckte det var ett tydligt och bra verktyg så jag la in bevakningar på tradera på Mealzisers andra mått med i storlek medium och large. Medium kan man säga riktar sig till kvinnor och large till män.
Helt plötsligt så dök de måtten upp på tradera för en billig peng så jag slog till på måtten och använder dem i skolan till hem- och konsumentkunskapen för att tydliggöra hur tallriksmodellens rekommendationer ser ut. De brukar även säljas på kampanj med jämna mellanrum på typ Apotea eller Apotek Hjärtat med mera.
Det brukar bli en snackis när de ser hur mycket grönsaker som det är rekommenderat att äta och hur lite protein det är (kött-delen). Men även att man ska äta rätt så mycket mat för att få i sig den energimängden till en måltid.
Om man har som utvecklingsområde att tappa några kg i vikt då man kanske är överviktig och man inte trivs med det eller att man av hälsoskäl skulle behöva tappa några kg i vikt eller att man är underviktig och äter för slarvigt under dagarna och man behöver få i sig mer energi till varje lagad måltid så kan man använda sådana här mått till det ändamålet med. Att ha ett verktyg där man konkret kan lassa i livsmedel i ett fysiskt mått utan att behöva väga maten eller räkna kalorier och sedan lägga upp på sin tallrik kan ju göra att man automatiskt äter mer grönsaker och mindre protein eller kolhydrater om det är det man kanske äter för mycket av? Om man har stora bekymmer med sin kropp, vikt och hälsa så är det självklart bra att söka hjälp inom vården men Mealziser kan ju vara en hjälp på vägen?
Här är tallriksmodellen för de som rör sig för lite och behöver få i sig färre kalorier.
Om man vill lära sig mer kring kostråden så har Livsmedelverket små, korta och bra filmer här!
Jag har aldrig varit intresserad av eller haft behovet att räkna kalorier eller vägt min mat men om man är nyfiken så ska måttet “Small” vara 1500 kcal, “Medium” är 2100 kcal och “Large” är 2700 kcal.
Jag vet när jag pluggade till hkk-lärare så skulle vi själva undersöka hur mycket mat och energi vi åt och jag var superslarvig med vad jag stoppade i mig. Jag åt alldeles för lite mat varje dag, hade slarviga matvanor… och stoppade i mig energi från “skräp”… det blev rätt mycket ostmackor och godis som jag fick energi från då… och typ ingen näring. Den insikten bar jag med mig när jag sedan försökte ändra på mina vanor och få i mig klokare med energi och näring från mina måltider. Numera är jag nu näringsjägare, ha, ha, ha… men det kommer jag till lite senare i bloggen.
Ja, tänk att något som borde vara så enkelt “att äta”, kan vara så svårt och kämpigt för andra. Jag är tacksam över att jag inte har det som utvecklingsområde själv och jag lider med alla som kämpar med det… men även för föräldrarna som med kämpar med det då det är ett helvete att stå maktlöst bredvid sina barn som har det så kämpigt med maten och vad de stoppar i sig.
En varningens finger kan ju även vara att sådana här verktyg och hjälpmedel kan skapa ännu mer ångest hos de som redan har ätproblematik så det gäller att lyssna in vad som är bäst för sina barn eller för sig själv. Men om det kan funka så är det ju jättebra. Många gånger behöver man ju testa sig fram för att hitta det sätt som är mest optimalt och då kan ju de här metoderna kanske kunna vara till hjälp för någon där ute… därav kände jag att jag ville ta med det i bloggen… även om ämnet kan vara väldigt laddat och med mycket “tyckanden” där ute i landet.
Jag tänker att vi alla gör vårt bästa utifrån våra förutsättningar, både barn och vuxna, och det är en bra utgångspunkt.
All kärlek till er där ute!
Kram/ Johanna
