Livet efter döden- del 2
Döden gav mig livet: min resa från cancer till nära döden- upplevelse och läkning av Anita Moorjani.
Anita Moorjani, den här kvinnan är en av mina favoriter. Jag har läst alla hennes böcker och kommer säkerligen ta upp henne fler gånger i bloggen. Jag har även sett flera föreläsningar med henne och det är otroliga berättelser hon delar med sig av.
Anita hade kämpat mot cancer under fyra år och cancern höll på att vinna och kosta henne livet. Hon hamnade på sjukhus en sista gång då cancern gjort att hennes organ slutade fungera. Hon låg och svävade mellan liv och död. Även hon berättade hur hon lämnade kroppen och upplevde en oändlig och häftig känsla som hon aldrig tidigare upplevt. Hon mådde så himla bra! Hon hade inte ont, hon var inte rädd, allt var bara helt underbart. Detta är Anitas känsla när hon svävade bort från medvetande och in i koma. Detta hände den 2 februari 2006 och det kommer alltid vara ett minne för Anita då det är dagen hon ”dog”.
Trots att Anita låg i koma så var hon medveten och hörde och såg ALLT som hände runtomkring henne, även samtal som var i ett annat rum hörde hon. Hon hörde läkaren säga till hennes man ”Din hustrus hjärta slår visserligen fortfarande, men hon är inte kvar där inne. Det är för sent att rädda henne.” Hon tänkte då ”Vem pratar läkaren om? Jag har aldrig mått bättre i hela mitt liv! Och varför ser Danny (hennes man) och mamma så rädda och oroliga ut? Snälla mamma, gråt inte. Vad är det för fel? Gråter du för min skull? Gråt inte! Jag mår bra, mamma, det gör jag faktiskt!”
Anita trodde hon uttalade orden högt, men ingenting hördes. Hon hade ingen röst. Hon ville bara få krama om hennes mamma och man men hennes kropp funkade inte. Hon ville berätta att hon kunde andas utan syrgas, röra sig utan rullstol längre och att efter fyra plågsamma år med cancer så var hon äntligen frisk!
Hon hörde läkarna säga att ”det är frågan om timmar, hon kommer inte klara natten, hennes organ fungerar inte längre”. Hennes man envisades med att han minsann inte tänkte ge upp hoppet. Hon kände honom ta hennes hand och hon kunde känna hans ångest och hjälplöshet. Hon ville bara berätta för honom att han inte skulle lyssna på läkaren då hon var där och mådde fantastiskt bra!
Anita kunde känna alla människors känslor hon hade runt omkring sig, både läkare och familjen. Det var som att deras känslor var hennes.
Hon blev medveten om att hennes bror satt på ett flygplan hundratal mils bort, ivrig att få komma fram till sjukhuset och träffa henne. Hon såg sin bror och kände även hans oro och brådska. Hon ville säga till honom ”Oroa dig inte, jag kommer vara kvar tills du kommer! Jag känner ingen smärta längre!”
Hon fick en känsla av att något större höll på att dra bort henne från kroppen och hon insåg att hon faktiskt var på väg att dö. Hon tänkte ”Åhh… jag dör! Är det så här det känns?! Det är inte alls som jag hade trott. Jag känner mig så härligt fridfull och lugn… och jag känner mig äntligen frisk!”
Hon blev uppfylld av en enorm villkorslös kärlek som var så djup och enorm på ett sätt som hon aldrig upplevt tidigare. Hon kände sådan frid och lycka och det var som om hon äntligen, efter alla år på jorden faktiskt kommit hem. Hon kände att hon expanderade och drogs bort från sin fysiska miljö. Detta gav Anita en känsla av frihet och befrielse som inte liknade något annat som hon upplevt.
Hon blev medveten om hennes pappa, som dött tio år tidigare. Han var där! Hon kommunicerade inte med ord utan med känslor till honom. Hennes pappa förmedlade ”Ja, jag är här, älskling och jag har alltid varit här, hos dig och hela vår familj!”. Han sa det inte heller med ord utan med känslor. Anita kände även av hennes bästa vän Soni som dött i cancer tre år tidigare.
Anita kände även av andra väsen runt omkring henne, men det var inga hon kände igen, men hon kände att de älskade henne högt och skyddade henne. Hon insåg att de funnits vid henne hela tiden och omgett henne med mängder av kärlek, även när hon inte var medveten om det.
Anita beskrev att nu när hon inte använde sig av sina fem sinnen så kändes det som hon hade ett synfält på 360 grader och var fullständigt medveten om allt. Hon kunde känna den begränsade känslan att befinna sig i en kropp.
Tiden var med annorlunda, och hon kunde känna alla tidpunkter på samma gång. Hon kunde känna dåtid, nutid och framtid samtidigt. Hon kunde även känna av en inkarnation av ett annat liv och fick ta del av upplevelser från det livet.
Helt plötsligt så kom hon till en insikt att hon förstod varför hon hade cancer! Hon ville veta vem som gav henne informationen! Var det Gud, Krishna, Buddha, Jesus?! Därefter kom insikten om att Gud inte är ett väsen utan ett tillstånd… och att hon nu var det tillståndet!
Hon kunde se hennes liv och erfarenheter i bilder. Bilderna hörde samman som ett nät av trådar där alla trådar hörde ihop och bildade hennes liv. Alla delar var viktiga pusselbitar för att skapa just hennes liv.
Hon började fundera på att hon nu var här, utan kropp… men ändå så existerade hon! Hon funderade kring VEM och VAD hon var?
Hon såg på sitt liv och kunde inte förstå att hon varit så hård mot sig själv och självkritisk?! Varför trodde hon inte på sig själv?! Hon kunde se hennes vackra själ och förstod inte hur hon inte kunde göra rösten hörd, varför hon var sluten och inte tillät hennes kreativitet få blomstra. Varför hon bara ville göra andra nöjda… Varför hon inte följt sitt eget hjärta och gått sin egen väg?
Att vi inte inser det under tiden vi befinner oss i vår fysiska kropp? Det är ju inte meningen att vi ska vara så hårda mot oss själva.?!
Hon kunde se hur storslagen hon var och hon blev medveten om att vi alla är förenade med varandra. Det gäller inte bara varje människa och levande varelse. ”Vi är sammanlänkade med varje människa, djur, växt, insekt, berg, hav, dött föremål och kosmos”.
Hon insåg att hela universum lever och genomsyras av ett medvetande, som omfattar allt liv och all natur. Allting ingår i en oändlig helhet.
Anita fortsatte att kommunicera med hennes pappa och han menade på att det inte var dags för henne att komma hem än. Men hon kunde själv få välja om hon ville komma hem eller återvända till sin kropp.
Hon förstod inte varför hon skulle vilja komma tillbaka till hennes kropp, den var så sjuk och dålig. Hon beskriver att det var som om hon var den som bestämde vilket utfall det skulle bli, hennes beslut skulle bli det som läkarna snart skulle säga. Antingen skulle läkarna berätta att hennes organ skulle slutat fungera eller så skulle de säga att organen börjat fungera igen.
Anita blev medveten om gränsen hon befann sig på och om hon skulle gå längre så skulle hon aldrig kunna återvända.
Hon såg hennes familjs förtvivlan när hon befann sig på gränsen.
Hon fick till sig att om hon skulle välja att gå tillbaka till kroppen så skulle den läka snabbt, på bara några dagar skulle hon bli fri från sin cancer. Hon fattade ingenting?! Hur skulle de kunna vara möjligt?!
Då insåg hon att hennes kropp var en återspegling av hennes inre verklighet. Nu hade hon ju ändrat sitt fokus och såg sin kropp och själ som något storslaget och mäktigt samt att hon var i förbindelse med allt och alla i ett stort energinät med trådar sammanslutna med varandra samt ihop med minnen av livet.
Hon kände att hon hade en livsuppgift att göra klart på jorden, hon visste inte vad, men kände att det skulle uppenbara sig för henne om hon valde livet. Hon skulle förmedla något till människor på jorden och hjälpa dem. Hon behövde bara ha tillit och låta det ske. Det enda hon behövde göra var att vara sig själv fullt ut och sluta känna självkritik eller att vara misslyckad.
Hon förstod att vi alla är ren kärlek, var och en av oss.
Efter 30 timmar i koma så valde Anita att öppna ögonen och komma tillbaka. Hon berättar vidare i boken om att hon mirakulöst läkte kroppen och sin cancer på bara några dagar på samma sätt som hon hade fått berättat för sig på ”andra sidan”.
Det är så mycket i hennes berättelse som jag blir förundrad och fascinerad av. Att allting hänger ihop och att vi har en förbindelse med varandra skulle ju kunna förklara hur jag kan skicka healing till andra människor på distans och uppleva saker från deras kroppar i min kropp… fast att det är människor jag kanske inte känner.
Varför jag har den här ”störningen” jag berättade om i mitt inlägg ”Växter i hemmet”, att jag har svårt att slänga växter som lever.
När jag är ute och springer och springer förbi områden där de avverkat skog så får jag en klump i magen och ett tryck över bröstet och det känns som jag springer förbi en massaker. Jag vet att man måste avverka skog och att det inte är något konstigt med det. Men rent instinktivt skickar jag healing till träden och marken som är i området. Det är inget jag lärt mig att göra utan det bara blir att jag gör så. Ha, ha, ha…. Och inte heller något jag pratat med folk om att jag gör…
I inlägger jag skrev om när polletten trillade ner att jag var högkänslig så läste jag ju även om att många högkänsliga har ett utvecklat sjätte sinne… det var ju inget jag kunde relatera till då men nu var det som ytterligare en pusselbit föll på plats.
Om man på andra sidan inte pratar med ord utan med känslor och om man är högkänslig så kanske man har kontakt med energierna från andra sidan/universum… eller vad man nu vill kalla det?! Man brukar ju säga att hjärtat är själens röst, och känslor man förnimmer som kommer från hjärtat och sprider sig i kroppen och skapar känslor av alla de slag kanske är en vägvisare från sin själ. Många pratar om intuition och magkänsla… det är ju inget man ska tänka fram från hjärnan utan en känsla man ska gå på. Kan det vara därför känslorna är nyckeln till mycket?! Att det är viktigt att inte trycka undan sina känslor, lägga locket på sina känslor eller göra saker som inte känns bra… då följer man inte själens röst… Tänk om detta är nyckeln till mycket av den psykiska ohälsa vi har i vårt land idag?!
Människor kanske är så mycket uppe i sina tankar att de aldrig stannar upp och connectar inåt utan man kör på ändå?! Undra vilka effekter det hade varit på vår folkhälsa om fler började använda metoder där de lugnade ner sina hjärnor och började följa själens röst som kommer fram på ett tydligare sätt när vi är i nuet. Då kanske man hinner känna av att man inte trivs med jobbet man har, eller att man har ett för högt tempo och att man inte mår bra i det och att man då behöver arbeta mot en förändring… det är ju nu vi lever här, i detta liv… lika bra att förvalta tiden på jorden till det bästa, när man följer själens röst och lever i sin sanning så uppstår magi!
Anitas berättelse stämmer med in på böckerna ”Själarnas resa” och ”Många liv, många mästare” som jag skrev om i inläggen “Tidigare liv” och “Många liv, många mästare”.
