Mötte hon verkligen Jesus?!?!
Efter min upplevelse med ”Solen” och ”Ljusfenomenet” som jag tidigare berättat om i bloggen så sökte jag efter andra berättelser som var lite liknande som mina egna. Man känner sig rätt ensam när man är med om något sådant här skumt… man har ingen att dela upplevelsen med… mer än att man kan berätta vad det var man varit med om.
I min jakt efter andra människors berättelser över skumma saker så hittade jag boken ”Jag mötte Jesus: bekännelser från en motvilligt troende”, ha, ha, ha… ja… ”varför inte?!” tänkte jag och laddade ner den på Nextory. Boken är skriven av Charlotte Rørth som är från Danmark och som arbetade som journalist och som varken var religiös eller andligt troende på något sätt var med om en superhäftig sak.
Det är väl så att det är lätt att avfärda saker som är annorlunda. Om saker är lite för mystiska, andliga, religiösa eller om folk är med om lite för skumma saker som inte riktigt går i linje med på det sätt man själv ser på livet.
Charlotte berättar i boken att där det hela började var när hon var i en stad i södra Spanien 28 november 2008 på ett jobb som journalist. Det är rätt vanligt att journalister blir inbjudna till olika länder för att besöka mer eller mindre kända okända platser, få guidade turer där för att sedan kunna göra reportage hemma i hemlandet för att locka turister att komma dit på besök. Det var en festdag där för stadens skyddshelgon ”San Andrés” och de skulle besöka en kyrka som var döpt efter samma helgon.
När hon var inne i kyrkan så kom en liten rundmagad, svartklädd kort kvinna fram till Charlotte, hon var max 150 cm lång och hon tittade på Charlotte och sa ”Du är utvald” samtidigt som hon tog Charlottes händer och la dem mot sitt bröst.
Charlotte kände instinktivt att den lilla kvinnan tagit fel på person, men kvinnan var säker på sin sak och höll lite hårdare i Charlottes handleder och målmedvetet och igenkännande tittade på henne och nickade instämmande. De pratade lite och Charlotte berättade att hon var journalist. Kvinnan nickade och sa att det är därför hon var utvald… ”Du ska berätta den viktigaste historien i din egen tid” sa kvinnan.
Charlotte kunde inte drömma om att den här dagen skulle bli dagen som skulle förändra hennes liv för alltid… samt att hon skulle gå in i en period som pågick och fortfarande pågår där hon skulle riskera att mista förståndet, hennes man, hennes jobb, hennes vänner… och sig själv…
Ett annat besök hon gjorde var i ett litet kapell. Alla hade lämnat kapellet men Charlotte stod ensam kvar i sakristian och kände sig blytung och orörlig, fast på ett behagligt sätt. En vän (och som var guide) kom in och mötte Charlotte och han tvärstannade och spärrade upp ögonen och frågade ”Varför är det så ljust omkring dig?”. Charlotte berättade att hon inte kunde röra sig och frågade ”varför kan jag inte röra mig?”. Han konstaterade att någonting har hänt med Charlotte och ledde henne ut, hon hävdade att hon kunde gå själv… hon kände att detta kändes väldigt fånigt och han hävdade att han inte var en sådan där som tror… och han visste inte ett dugg om sådana här saker… men han kunde inte bortse ifrån att hon lös och ”lyser fortfarande” när de gick ut från kapellet.
Väl hemma i Danmark igen så var hon tagen över vad hon varit med om… hur skulle hon veta om ljuset vad Gud? När det inte finns någon som vet ifall Gud finns? Charlottes liv var byggt på vetande, på arbete, på hennes land. Hon var van vid att ställa frågor, söka belägg och få svar, lära sig mer och mer… men nu stod hon framför något som hon inte visste hur hon skulle få svar på.
En kort tid senare hände någonting annat märkligt. Hennes nattsömn avbröts många gånger av en dröm där en djup röst hördes bakom en stor, tung och mörk port av mörkt ekträ. Porten var den som var in till kapellet i Spanien. I drömmen var porten stängd, men den borde varit öppen då den alltid var öppen under dagtid och drömmen utspelade sig under dagtid. Rösten hon hörde var en mansröst som först lät klangfull och artig men som sakta blev ivrigare och ivrigare. Till slut var rösten så befallande och barsk så Charlotte vaknade ur den märkliga och levande drömmen.
25 februari 2009 åkte Charlotte återigen tillbaka till det lilla kapellet med porten som hon hade drömt om och nu hade det gått tre månader sedan händelsen. Porten var från 1536 och var närmare 500 år gammal. I drömmen Charlotte haft så var det vår och det fanns späda löv på grenarna runtomkring på kapellet men när hon var där i februari så var allt kalt och kallt. Hon gick in och satte sig på en träbänk i sakristian och när hon sitter där, helt själv och blundar. För sitt inre så möter hon en man som hon aldrig har sett förut, men hon kände igen honom då han liknade ett hologram som nu visade sig i naturlig storlek och han stod 1,5 meter snett till vänster framför henne. Han stod kvar där i sakristian bakom hennes slutna ögon. Men hon såg honom i ett annat landskap… han stod på en grusväg med stenplattor under hans fötter. Hon kunde känna värmen som var i landskapet han befann sig i. Hon kunde för sitt inre se honom gå längs en stenig bergssida och att det låg en by uppe på kullen bakom mannen. Till höger om mannen kunde hon se en dal med rader av träd. Hon tittade ner på hans fötter och kunde se slitna lädersandaler som hade tunna remmar som var lindade runt hans fotleder. Hon kunde se att på mellanrummen mellan hans tår var solkiga av en rödaktig jord och det var inte alls den färgen som det ljusgula gruset som var på vägen.
Hon kunde se de solblekta fjunen på hans tår och likaså som hårväxten på hans solbrända ben. Han hade en mellanblå färg på dräkten som täckte hans knän. Dräkten var draperat och gick över hans vänstra axel, tyget där hade blivit slitet och urblekt.
Hans hår var lite vågigt, axellångt och rödaktigt och skägget mannen hade nästan samma färg fast det var lite ljusare och ganska glest och skägget sträckte sig ner till adamsäpplet i längd.
Hon kunde se att han rörde sig vackert, han var slank, hade några rynkor på halsen, han var rak i ryggen och hade långa muskler på armarna. Hans händer var seniga, rena, smala och torra och de hade ett tydligt ådernät på handryggen. Hon kunde se hur han rörde sig och hon tippade på att han var ungefär 30 år gammal, kanske något äldre? Hon upplevde att han såg lång ut där han stod på grusvägen. Hon kunde tydligt se sig omkring i miljön som var runtomkring mannen och hon kunde se fem män som kom gående från byn och de hade liknande kläder som mannen framför henne, hon kunde se att männen samtalade med varandra. Hon kunde se några kvinnor som kom gående och som bar på vattenkrus. Hon kunde se barn och får eller getter? Hon studerade miljön mer och kunde se citronträd och eventuellt att hon såg olivträd? Under träden hon såg var jorden nästan naken, det fanns lite ogräs och så var det några gula blommor som växte där. Hon funderade på om detta kunde vara Israel? Hon hade aldrig varit där men det kändes som det skulle ha kunnat varit det.
Hon började studera mannens ansikte, hon tyckte att det var klassiskt vackert, lite som en grekisk gud. Han hade solbränd hud och när hon till slut vågar möta mannens blick så möttes hon av ett par grågröna ögon med ett stänk av blått. Blicken var vänlig och välkomnande. Det fanns så mycket kärlek i stunden när deras blickar möttes och hon kunde likna känslan som när hon hade tittat in i hennes nyföddas söners blickar stunden när de föddes.
Mannen framför henne började helt plötsligt att tala och han säger ”Välkommen, så glad jag är att få träffa dig”. Han säger det utan att hon förstod orden och språket men i hennes medvetande så kunde hon ändå tyda vad det var han sa. Hon kunde känna att den här mannen känner henne, varenda liten cell i hennes kropp, varje sekund hon levt sitt liv, han kunde se rakt igenom henne och trots alla hennes lögner, små som stora, hennes dåliga humör och allt dumt hon gjort i livet… det är som att små scener från hennes liv spelas upp som visar på att han har sett ALLT men ändå så känner han 100% kärlek.
Hon tyckte att hans språkmelodi påminde om spanskan, hon försökte förstå hans språk och vad han sa, men kunde inte förstå orden. Hon fick för sig att han pratade arameiska. Han talade vidare med låg röst till henne och hon fick en känsla av att han inte krävde någonting utan bara att hon skulle försäkra sig om att han var där och har alltid funnits.
Tårarna rann nedanför Charlottes kinder och då kom hennes vän, guiden in och la en hand på hennes axel och frågade om hon var okey? Hon nickade och han lämnade henne kvar och gick själv ut från sakristian. Mannen bakom hennes ögonlock var kvar, hon ville inte att han skulle gå. Den enorma kärlek hon kände för mannen gick typ inte med ord beskriva, det var det mäktigaste möte hon varit med om. Till slut är stunden då de ska skiljas åt och han lämnade henne med en känsla att de alltid har känt varandra och de kommer alltid att göra det med. Han nickade åt henne, log varmt och sedan försvann han bort. Mannen som Charlotte hade mött var ingen mindre än JESUS! Han hade varit lika tydlig för henne som om att han fysiskt hade stått framför henne i kapellet.
Charlotte kände en ledsamhet att bli lämnad kvar… vem skulle tro henne? Hon kände sig så tagen och skakig av händelsen…
I boken får man följa Charlottes sökanden efter svar och hennes möte med omgivningen när hon berättar om händelsen. Man får även följa med henne i en resa till Jerusalem och Betlehem för att söka svar och se om hon kunde känna igen sig och kanske hitta platsen som hon så tydligt sett för sitt inre i sitt möte med Jesus.
Jag tänker att jag inte spoilar mer hur det går för henne i hennes sökande, men det är en intressant bok med en tankeväckande berättelse.
Ja, vad ska man tro? Jag tänker direkt på våra klarsinnen som jag berättat om tidigare i bloggen. När man är klarseende så ser man ju saker som andra kanske inte ser och det vanligaste är ju att man ser saker för sitt inre som Charlotte gjorde. Det är nog oftast så här människor som upplever andevärlden ser ”andarna”. Även för min del när jag såg en från ”andra sidan” som jag beskrev i inlägget ”I see dead people” eller när jag mötte vår döda hund Jasmine i skogen… som jag med berättat om i bloggen så känns det som detta var en liknande händelse… fast sååå mycket tydligare och klarare…. Och att huvudpersonen dessutom var Jesus…
Jag är öppen och jag tror att Jesus har funnits… ingen rök utan eld som man brukar kunna säga… men sedan så tror jag kanske inte på exakt allt man hört om honom från bibeln… men jag vet inte… en del kanske ändå är sant?! Jag tänker om lilla jag kunde med mina ögon se en stor jäkla sol tändas på himmelen så känns det som om det mesta är möjligt… Att Charlotte träffade Jesus känns minst lika möjligt som att jag såg ”solen” eller ”ljusfenomenet”… Jag tänker att han är en uppstigen mästare typ som Buddha?!
Jag känner igen mig i att det hände mycket märkliga saker under en kort tid. För mig var det ju samma med upplevelsen i badet som jag skrev om i inlägget ”vad tusan hände där?!”, ljusfenomenet, solen, fågeln i rummet… ja… jag har ju berättat om dem händelserna med… det var som om det med jämna mellanrum hände märkliga saker i mitt liv och att det fortfarande kan hända saker… fast inte så stora som ”solen”… mer lite mindre men dock märkliga saker.
En annan sak som kommer som en liten påminnelse är hur viktigt det är att stanna upp och ”bara vara”. Att blunda, landa inåt och connecta med sin själ och sitt inre universum som så många knappt har koll på att vi har. Jag har sagt det förr… men det är här magi verkligen kan ske. När man stillar sina tankar och bara är… så kan magi skapas i mellanrummet mellan tankarna. När magi tränger igenom så är det bara att haka på och åka med i den resa som ”universum” eller ”gud” tar dig med på. Jag tror att det var det som skedde när Charlotte stängde sina ögon, blundade och bara var där i sakristian. Här har vi ett område som är väl värt att utforska och jag tror att jag kommer utforska det med jämna mellanrum under resten av mitt liv?!
Tänk vad man kan snubbla in på områden man knappt visste fanns tack vare en enorm nyfikenhet.
Tack livet för att jag får leva och uppleva allt härligt men utmanande under min tid här på jorden!
Jag lägger in ett litet ”Namaste” här.
Kram/ Johanna
